Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
131
Hvari bör Finlands framåtskridande sökas?
Ofvanstående fråga liar säkert hvarje fosterlandsvän
mer än en gång framkastat för sig. Enhvar ville väl
såsom sin högsta önskan framställa alt Finland i en
framtid måtte bebos af elt fria institutioner åtnjutande, upplyst,
välmående och aktadt folk. Men sagde mål kan uppnås på
olika sätt, eller rättare sagdt, man kan hafva olika åsigter
om huru idealet bör uppnås, huru vårt lands
framåtskridande bäst kan främjas. Man kan uppställa tvenne olika
mål såsom rigtningspunkter, till hvilka man i den närmaste
framtiden bör sträfva. Man kan å ena sidan söka att så
mycket som möjligt är arbeta på att gifva allt hos oss
hvad man kallar en sjelfständig pregel, så att vår
nationalitet derigenom så mycket skarpare framstår, man kan
uteslutande egna sin möda åt språkets odling, åt försök att
uppväcka en egen litteratur, dramatisk konst, o. s. v; man
kan å den andra anse, alt huru lofvärdt arbetet i och för
det första målet än är, det likväl minst uträttar, att alla de
dermed åsyftade resultat inträffa af sig sjelfva, blott man
segrande förmått sträfva fram på den andra vägen — den som
leder till utvecklingen af elt sannt konstitutionel! statsskick.
Hvilkendera vägen bör väljas?
Vi svara obetingadt; den senare. Endast den kan
leda till målet, endast genom att följa den kan man rätt
uppnå det mål, till hvilket man på det förra sträfvade.
Det som man i Finland bör sträfva till, bör enligt vår
åsigt icke vara en så tillsägandes yttre sjelfständighet,
utvisad deraf att allt bär sin egendomliga pregel, denna må
sedan vara hurudan som helst, utan en bela statsskicket
och alla landets förhållanden genomgående konstitutionel
anda. Det är endast genom denna som bildning och
välmåga kunna uppblomstra, det är ock blott genom
densamma som den ofvanantydda yttre egendomligheten skall
kunna blifva en verklighet. När ett lands innevånare,
genom ett i längre tid fortsalt ulöfvande af de rättigheter
som menniskan egentligen bör ega, vant sig vid att handla
sjelfständigt, så är det troligt att de äfven omedvetet skola
gifva hela sin nations intellektuela sträfvanden en sådan
rigtning, att denna skall kunna representera en för
densamma lämplig del af det allmänna menskliga vetandet,
och sålunda fullgöra det arbete, hvilket tillkommer
nationaliteterna, så länge dessa utgöra ett element i den menskliga
utvecklingen.
Nationalitetets-principen, hvilken spelar en så vigtig
rol i våra dagar, och hvilken nil vunnit segern i länder,
der den förut under århundraden icke förmått göra sig
gällande, har der den vunnit framgång, haft friheten att
tacka för denna framgång. Der den gått under, har den äfven
gjort så till följe af bristande frihet. Om man tänker på
Polens öde: hvad förorsakade det, om icke bristande
frihet? Polackarne höllo, likaså mycket som någonsin ett folk,
på sin nationalitet, men bristen på fria samhällsinstitutioner
gjorde att ränker mellan en regerande oligarki splittrade
landels krafter, att den i träldom försjunkna massan af
nationen icke lifvades af den frihetskänsla, som endast
frihet kan meddela, och Polen föll, ett offer för sina mäktiga
grannar. Att den italienska nationaliteten nu ändtligen
förmått göra sig gällande, bevisar bäst hvad inflytande ett fritt
statsskick har på nationalitetsprincipens framgång.
Hvarföre har det nu lyckats det lilla konungariket Sardinien att
fullborda ett verk, på hvilket man länge arbetat, men
hvilket förut alltid misslyckades? Utan tvifvel derföre, att man
der rätt uppfattat, hvilka medel kunna göra
nationalitetsidéerna segrande, derföre att. man åt de folk, som
uppoffrade en quasi-nationalitet för att ansluta sig till en verklig,
kunde lofva fördelar, hvilka de länge drömt om, men
hittills aldrig fått åtnjuta. Det är nog troligt att kung Bomba
intet skulle haft emot, atl, utgående från södern, göra
detsamma som Viktor Emanuel gjorde utgående från norden.
Att blifva konung öfver Italien hade väl för den förre varit
lika eftersträfvansvärdt som för den senare. Likväl har
hvarken ban eller någon annan tillfölje af goda skäl ens
kommit på den idén att göra elt försök i dennå syftning.
Man har ansett språken såsom de vigtigaste
kännetecken på nationaliteterna. Om med skäl eller utan vilja
vi icke afgöra. Obestridligt är att de utöfva ett vigtigt
in-llytande i alla nationalitetsstrider, och att en nation, genom
alt höja sitt språk, höjer sitt eget anseende. Men ett
verkligt höjande af språket är icke tänkbart utan konstitutionel
frihet. Ett språk kan icke utvecklas till större fulländning
genom annat än en liflig litterär verksamhet, genom att
medborgarne hafva rätt att diskutera något, hvilket allt man
icke kan finna annorstädes än i en konstitutionel stat. Huru
vore en blomstrande litteratur tänkbar uti ett land der
yttranderätten icke är fri? Man ser att äfven i detta fall är
det endast konstitutionalismens princip som kan främja
nationalitetsprincipens framgång. Der, hvarest det fria ordet
är en makt, der icke våldet herrskar, utan endast den af
medborgarne uttalade åsigten om det rätta är den norm,
efter hvilken styrelsen handlar, der måste äfven menniskorna
vinnlägga sig om att få språket i sin makt, såsom det
yppersta medel alt få sina idéer atl segra, der skall äfven
språket blifva odladt och nå sin fullständiga utbildning.
Om man nu särskildt begrundar Finlands språkliga
förhållanden, så måste man äfven finna att endast då
kon-stitulionalismens, sjelfregeringens princip blifvit genomförd,
kunna de hos oss ännu oafgjorda språkliga frågorna få sin
rätta lösning. Vi se i vårt land den stora massan till följe
af sitt språk nära nog utesluten från allt deltagande i sitt
lands angelägenheter, vi se att bonden lör reglerandet af sina
rättsliga angelägenheter ligger i händerna på allehanda
svenska språket mäktiga knutskrifvare, vi se honom nödgas
emottaga rättens protokoller, uti angelägenheter som
möjligen beröra hans vigtigaste intressen, på ett språk soin han
icke förstår. Något sådant, vore under ett mera
konstitutionell och decentraliseradl statsskick en omöjlighet. En
utvecklad kommunalfrihet skulle göra att menniskorna mera
än fallet nu är skötte sina egna angelägenheter, och
naturligtvis skulle man härtill på hvarje ort begagna sitt eget språk,
d. v. s. det som pluraliteten af kommunens medlemmar tala.
Äfven de af staten tillsatta embetsmännen kunde icke vara
okunniga uti folkets språk. IIos oss äro embetsmännen
ännu till en viss grad i besittning af samma ställning som
i en förgången tid, då monarken, den af Gudi utkorade,
var den från hvilken allt utgick, då hvarje af denna tillsatta
embetsmän i större eller mindre mån åtnjöt ett återsken af
den honom omstrålande glansen och kunde betrakta sig
som ett högre väsende än vanliga krälande menniskobarn.
Så länge sådana åsigter rådt om embetsmannens
samhällsställning har det icke varit underligt, att de icke tvungits att
lära sig folkets språk, men väl folket deras. När elt
annat förhållande inträdt, när embetsmännen betraktas, icke
såsom folkets herrar, utan såsom hvad de egentligen äro,
såsom dess tjenare, kan det icke heller vara tänkbart att
andra dertill skola utses än de som verkligen kunna
fullgöra, hvad de, i hvilkas tjenst de äro, hafva rätt att af dem
lo.dra.
Det. är först också då, när det egna språket icke
allenast kan, utan äfven måste, användas i alla skilda grenar
af administrationen, lagskipningen och framförallt i de egna
kommunala angelägenheterna, som det verkligen kan utbilda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
