Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
251
bad honom, att han skulle följa mig ett stycke ut
öfver slätten.
Vi gingo tysta. Vi njöto af svalkan och
det döende ljusets behag. Skuggorna söfde våra
tankar.
Men min vän var trött och ville återvända
till sitt hem. Han lämnade mig på slätten.
Innan vi skildes, sade ban:
— Man har berättat mig, att vandrare, som
oni aftonen komma öfver slätten, någon gång se
en kvinna, eller bilden, skuggan af en kvinna.
Hon rör sig helt långsamt, och hennes hufvud är
sänkt.
— Man påstår, att det är skuggan af den
kvinna, som räddade furst Solivro. Hennes skugga,
icke hon själf. Jag vet icke hvarför, men så
säger man.
— Hvad säger du? frågade jag förvånad. Den
kvinna, som räddade furst Solivro?
— Har jag då så illa förstått det, jag sett,
och det, jag hört!
— En kvinna lockade prins Solivro i äfventyr
och faror. En annan räckte honom det vapen,
hvarmed han utförde sin sista, brottsliga gärning.
— Och likväl påstår du —
Jag slutade icke min mening. Vännen
smålog, som man gör, då man icke vill tvista. Han
lämnade mig.
Jag gick ensam öfver slätten.
Mina tankar sögo kraft af tystnaden. De
växte och sprängde. Slutligen talade jag helt
högt.
Jag sade:
— Människan lastar lifvet. Hon kallar det
fattigt och löjligt. Eller kallar hon det
bedrägligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
