Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
252
— Mig tyckes, att lifvet liknar en
spegelkula. Yi se i kulan våra gestalter och tingen,
som omgifva dem. Yi röra oss i takt och göra
vackra åtbörder och med blicken släppa vi aldrig
våra gestalter i kulan.
— Vår högsta önskan är att se en vacker bild.
— Och vi finna den. Vi stanna, vi sluta upp
att andas, vi skälfva af ifver att vara orörliga.
Men ögonen draga oss. Vi måste se vår bild
tydligt, tydligt, Vi närma oss kulan.
— Och i detsamma svinna färger och former.
Ett obegripligt, dumt virrvarr dansar framför oss.
Och ur virrvarret sticka de fram, våra vrängda,
förvirrade, löjliga ansikten.
— Nu gråta barn och dårar och klaga.
— Men hvilken förståndig spiller sorg på
en spegelkulas vrångbilder. Endast detta vore
löjligt.
Jag gick. Natten närmade sig.
En ny tanke gjorde mig lycklig.
— Hur fåvitskt beter sig icke människan, då
hon klagar, att Skaparen är hård och utan
barmhärtighet. Då hon säger, att Han bedrager och
förföljer henne.
— Sina lysande händer håller Han inför
hennes ögon, att hon må se. Och hon klagar
öfver den bländande synen! Hon klagar, att
hennes ögon svida, att hon intet ser. Hon klagar,
att elden bränner!
— Men barmhärtig är Skaparen, barmhärtig.
— Har Han icke gifvit oss den goda, milda
natten, som är så tyst?
— Han liar gifvit oss mörker, där ögon icke
se och där tankarna tiga.
Nu flöt det sista solljuset bort från slätten
och föll i det röda djupet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
