Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På någon insjös undangömda strand.
Sen vill jag ner för Svenskens fötter falla,
Och lemna dig uti hans säkra skygd,
Med ömma böner, tårar tryggt åkalla
Den gästfrihet, som är hans ärfda dygd.
När då han skådar, tjusad och betagen,
Den skönhet, som mig evigt fängslat har,
I kretsen utaf den förtrollning dragen,
Som, tjuserska, du kring ditt väsen drar,
Han böjer sig för vinken af din stjerna,
Och kastar sig till dina fötter ner,
Och medborgsrätt han räcker åt dig gerna,
Och gerna mig för din skull han tillger.
Han mig tillger? Hvad är som jag då brutit,
Att jag så grymt och evigt straffas skall?
Och har ej re’n det offerblodet flutit,
Som kan försona alla synders svall?
Kan du oädelt, Svea, vredgas, hämnas?
Alt dömma, straffa blir ej Svensken trött?
Och skall en neslig, evig landsflykt ämnas
Åt den, som en gång ur deså» sköt blef stött?
Förskjut ej från ett kallt och sjelfviskt hjerta
Hvad, om än ringa, dig en gång hört till;
Men fostra huldt hvarenda liten smärta,
Som i din famn tyst andas, värmas vill.
Rik, moder, blef du ej på fröjd och lycka,
Och njuggt uti ditt sköte lifvet är;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
