Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Konungen och kärleken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ehuru något mager, den andra inte fullt så lyckligt lottad
av naturen, men gladlynt, älskvärd och karaktärsstark.
Hennes livliga, genomträngande ögon talade ett tydligare
språk än vad som skulle kunna uttryckas med denna
tidsålders frasrika språk.
Det var till denna senare som d’Artagnan först vände sig.
– Mina damer, sade han, jag är löjtnant vid musketörerna,
och på vägen här i närheten, håller en kavaljer, som önskar
få göra sin uppvaktning.
Vid dessa ord, vars verkan han iakttog med största intresse,
utstötte damen ett glädjerop, lutade sig ut ur vagnen, och då
hon såg hovmannen skyndsamt närma sig, sträckte hon ut
armarna och utbröt:
– O, min älskade Sire.
Hennes ögon fylldes med tårar.
Kusken höll in hästarna, kammarjungfrurna reste sig
förvirrade i vagnarna och den andra damen lät ett ironiskt
leende spela kring sina läppar, vilket visade det mest fulländade
tecken på svartsjuka, som någonsin spritts över ett par
kvinnoläppar.
– Marie, Marie, utbrast konungen, i det han lidelsefullt
fattade den mörkögda damens hand.
Han öppnade själv den tunga vagnsdörren och lyfte henne
ur vagnen med sådan häftighet, att hon helt låg i hans
armar, innan hon berörde marken. Löjtnanten som befann
sig på andra sidan om vagnen kunde iakttaga allt utan
att själv bliva sedd.
Konungen bjöd den unga damen, fröken de Mancini, sin
arm och gav kusken tecken att köra vidare.
Officern märkte, att konungens häst med sin tomma sadel
gjorde oroliga språng än åt ena än åt andra sidan, och att
fröken de Mancini därav oroades. Han tog detta som en
förevändning och skyndade fram för att lugna hästen, när
han sedan ledde de bägge hästarna på var sin sida om sig,
undslapp honom icke ett enda ord av vad de bägge älskande
sade.
– Ack, min käre Sire, utbrast hon, ni övergiver mig alltså
aldrig.
– Nej, svarade konungen, det ser ni ju, Marie.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
