Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Konungen och kärleken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Och likväl har man sagt mig, att ni skulle glömma mig,
så snart vi hade blivit skilda åt.
– Kära Marie, har ni först i dag märkt, att vi äro
omgivna av falska människor, som hava intresse av att bedraga
oss.
– Men Sire, hur skall det gå med denna resa, och med
denna allians med Spanien. Man tänker ju gifta bort eder.
Konungen sänkte huvudet.
På samma gång såg officeren fröken de Mancinis ögon
blixtra till i solen liksom en blank dolk.
– Och ni har ingenting gjort för vår kärlek, frågade den
unga flickan efter ett ögonblicks tystnad.
– Ack, min fröken, huru kan ni tänka så. Jag har kastat
mig på knä för min moder, jag har bett och bönfallit henne
och bedyrat att ni, att ni var den enda som kunde göra mig
lycklig.
– Nå, frågade Marie ivrigt.
– Änkedrottningen skrev till det romerska hovet, men
man fick till svar, att ett äktenskap mellan oss skulle sakna
all betydelse och säkerligen inte vinna påvens gillande, då
insåg jag, att det inte längre fanns något hopp, men jag bad
i alla fall, att giftermålet med infantinnan åtminstone skulle
uppskjutas.
– Men det hindrar inte, att ni nu likväl är på väg till
henne.
– Vad kan jag göra? På mina böner, på mina tårar, vilket
svar har jag fått? ... Jo, statsskäl.
– Nå, än sen?
– Än sen, det är ju ingenting att göra, då alla sammansvärja
sig mot mig.
Nu var det Maries tur att böja på huvudet.
– I så fall, Sire, måste jag säga er farväl för alltid, sade
hon. Ni vet, att man ämnar förvisa mig, nästan begrava
mig ... ni vet kanske också att man ämnar göra mera än
så, man ämnar gifta bort även mig. Om det endast hade
gällt mitt liv, förföljd som jag var, skulle jag överlämnat mig
men jag var övertygad, att det var edert, Sire, som löpte
fara och därför har jag stritt för att skydda det.
– O, min egen dyrbara skatt, suckade konungen, kanhända
i mera galant än förälskad ton.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
