Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 24. Rikedomens bekymmer - 25. Ett lanthus av en furukista
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174
- Ni överhopar mig med godhet, sire; jag kan icke tillåta,
att eders majestäts officerare besvära sig för min skull.
Konungen klappade d’Artagnan på axeln.
- De besvära sig ej för eder, Chevalier, men väl för en
ambassadör, som jag skickar till Frankrike, och åt vilken ni,
som jag tror, gärna blir reskamrat, ty ni känner honom.
D’Artagnan blickade förvånad på konungen.
- Det är en viss greve de la Fére, densamme, ni kallar Atos,
tillade konungen, i det han slutade samtalet, liksom han
börjat det, med ett muntert skratt. Lev väl, Chevalier, lev väl!
Älska mig, som jag älskar eder.
Därpå gav han Parry ett tecken att fråga, om någon
väntade i närmaste kabinett, varefter konungen gick in i
detsamma, lämnade platsen åt chevaliern, som var helt förbryllad
av denna besynnerliga audiens.
Gubben tog vänligt hans arm och förde honom ned i
trädgården.
25. ETT LANTHUS AV EN FURUKISTA.
Då d’Artagnan med sina äventyrare begav sig av från
Calais, bekymrade det honom lika litet, om han haft att
göra med en Goliat, en Nebudkadnezar eller en Holofernes,
som om han skulle korsat klingan med en rekryt eller grälat
med sin värdinna. Han liknade då sparvhöken, när den,
uthungrad, angriper en vädur. Men den mättade, den rike, den
segrande, den över en så svår triumf stolte d’Artagnan hade
för mycket att förlora för att icke noga taga sig till vara för
det sannolika missöde, som kunde hota honom.
När han efter sin presentation återvände hem, tänkte han
därför blott på en enda sak, nämligen att ställa sig in hos en
så mäktig man som Monk, en man, den själva Karl krusade
för, ehuru han var konung; ty knappt återuppsatt på sin tron,
kunde skyddslingen ännu en gång behöva beskyddaren, och
han skulle följaktligen vid förefallande tillfälle ej neka honom
den ringa tillfredsställelsen att låta deportera herr d’Artagnan
eller inspärra honom i något torn i Middlesex eller också låta
honom drunkna under överfarten från Dover till Boulogne.
Sådana bevis på tillfredsställelse visa konungar ofta sina vice
konungar utan att vidare taga saken i betraktande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
