Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 93. En Homeros' sång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
758
trampade på döda kroppar, men begrepo ännu icke verkliga
förhållandet och gingo vidare, i det de snävade mot varandra.
Den obevekliga järnstången, som oupphörligt nedföll, fällde
hela den första plutonen, utan att minsta buller varnat den
andra, som helt lugnt marscherade fram.
Men soldaterna av den andra plutonen, som anfördes av
kaptenen, hade brutit av en förtorkad fura, som växte på
havsstranden, och av dess kådiga grenar, som hopvridits,
hade kaptenen gjort sig en fackla.
Vid inträdet i denna grottavdelning, vari Portos, likt
mordängeln, tillintetgjort alla dem han träffat, ryggade första
ledet tillbaka av förskräckelse. Ingen gevärssalva hade
besvarat gardisternas, och ändå stötte man mot en hög av lik
samt vandrade bokstavligen i blod.
Portos stod ännu bakom sin pelare.
Kaptenen, som med det fladdrande skenet av den
brinnande furan belyste detta förfärliga blodbad, vartill han
förgäves sökte finna orsaken, ryggade tillbaka till den pelare,
bakom vilken Portos dolt sig.
Då framträdde en jättestor hand ur mörkret och fattade
kaptenen i strupen; han uppgav ett dovt rosslanle och
fäk-tade med armarna i luften; facklan föll ur hans hand och
släcktes i blodströmmen.
En sekund därefter nedföll kaptenen helt nära den
slocknade facklan och ökade sålunda den likhög, som spärrade
vägen.
Allt detta tillgick så* mystiskt som det varit ett spel av
övernaturliga makter. Vid kaptenens dödsrossling hade de
män, som åtföljde honom, vänt sig om; de sågo hans
utbredda armar och hans ögon, som hemskt stodo ut ur sina
gropar; sedermera, när facklan föll, stodo de kvar i mörkret.
,Med en helt oöverlagd, instinktartad, maskinmässig
åtbörd ropade löjtnanten:
- Ge fyr!
Strax brakade, dånade, tjöt en salva i hålan, varvid
ofantliga klippstycken nedrasade ur valvet.
Ett ögonblick upplystes grottan av denna gevärssalva, men
höljdes åter strax därpå i ett mörker, som var ännu tjockare
till följd av krutröken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
