Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 94. Titanens död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
762
åter min förra trötthet; jag kan icke längre gå. Vad vill det
här säga?
Aramis såg honom genom öppningen och kunde icke
begripa, varför han så där helt tvärt stannade.
- Kom, Portos! ropade Aramis; kom! Kom fort!
- Åh, svarade jätten, i det han gjorde en ansträngning,
som fruktlöst spände alla hans kroppsmuskler, åh, jag kan
icke!
I det han sade detta, föll han på knä, men med sina
kraftfulla händer fattade han tag i klipporna och uppreste sig åter.
- Fort! Fort! upprepade Aramis, i det han lutade sig
fram mot stranden, som för att med sina armar draga till
sig Portos.
- Jag kommer, stammade Portos, i det han samlade alla
sina krafter för att taga ännu ett steg.
- För Guds skull, kom, kom Portos! Krutkaggen springer
i luften!
- Kom, nådig herre! skreko bretagnarna åt Portos, vilken
kämpade som i en svår dröm.
Men det var icke mera tid därtill; explosionen dånade,
jorden rämnade, röken, som uppsteg genom de breda
remnorna, förmörkade himmeln, havet strömmade tillbaka, som
det varit jagat av den eldfläkt, som frambröt ur grottan,
liksom ur svalget av ett jättestort eldsprutande vidunder;
ebben förde båten tjugo famnar bort, alla klipporna skakades
på sina grundvalar och skilde sig åt, liksom stenblock för
kilarnas kraft; man såg en del av valvet lyftas mot himmeln,
som hade det hastigt uppryckts med ett snöre; den
rosafärgade och gröna svavelelden, den svarta strömmen av lerig
dy stötte tillsammans och brottades ett ögonblick under en
majestätisk dom av rök; därefter syntes de höga, spetsiga
klippblocken, som den häftiga explosionen ej kunnat rycka
från deras sekelgamla fästen, först svänga av och an, sedan
luta sig ned och slutligen småningom nedfalla; de bugade
sig för varandra, likt allvarsamma och sävliga åldringar,
och slutligen sänkte de sig för alltid i sin dammiga grav.
Denna förfärliga stöt tycktes återgiva Portos de krafter
han förlorat; han reste sig upp, själv en jätte bland dessa
jättar. Men i det samma han började fly mellan den dubbla
raden av dessa klippspöken, började de senare, som icke
mera uppehöllos av de länkar, som förenat dem, under ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
