Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 94. Titanens död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
m
förfärligt dån nedrulla kring denne titan, vilken tycktes
nedstörtad från himmeln mitt ibland de klippor, han slungat
mot den samma.
Portos kände jorden svikta under sina fötter, skakad av
denna gräsliga förödelse. Han utsträckte till höger och
vänster sina väldiga händer för att skjuta tillbaka de
nedramlande klipporna. Ett ofantligt stenblock tryckte sig mot
vardera av hans utsträckta flata händer; han nedböjde huvudet,
och en tre j de massa av granit lade sig tungt mellan hans
båda axlar.
Ett ögonblick nedsjönko Portos’ armar, men den herkuliske
mannen samlade alla sina krafter, och man såg de båda
väggarna av detta fängelse, vari han begravits, småningom giva
med sig och lämna honom plats. Ett ögonblick syntes han,
infattad i denna ram av granit, liksom antikens Kaos, men
i det han sköt undan sidoväggarna, berövade han sig sitt
stöd för att kunna motstå det block, som tyngde på hans
kraftfulla axlar, och blocket, som nu med hela sin tyngd
vilade på jätten, sänkte honom ned på sina knän.
Sidoklippstyckena, som ett ögonblick undanskjutits,
närmade sig nu åter och ökade med sin tyngd den förra
tyngden, som varit tillräcklig att krossa tio män.
Utan att ropa på hjälp föll jätten; han föll, i det han
svarade Aramis med uppmuntrande och hoppfulla ord, ty med
den väldiga valvbågen av sina båda händer trodde han sig
kunna, som Enkelados, avskaka denna tredubbla tyngd.
Men småningom såg Aramis blocket sjunka; Portos’ händer,
som för ett ögonblick knutits, och hans armar, som han spänt
med en sista ansträngning, gåvo nu med sig, de uppskjutna
axlarna sänkte sig kraftlösa och sargade, och klippstycket
fortfor att sjunka.
- Portos! Portos! skrek Aramis, i det han slet sig i håret,
var är du, Portos? Tala då!
-’ Här! Här! mumlade Portos med slocknande röst;
tålamod, tålamod!
Han kunde knappt uttala detta sista ord; hans fall ökade
tyngden, och det ofantliga blocket sjönk ned, påtryckt av
de båda andra, som sänkte sig ovanpå det samma, och
uppslukade Portos i en grav av krossade stenar.
När Aramis hörde sin väns döende röst, hoppade han i land.
Två av bretagnarna följde honom, varder^, med ett spett i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
