Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 100. D'Artagnans död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det är visserligen sant, att arméens officerare ej hade att
fägna sig åt annan musik än artilleriet på de holländska
fästningarna, men detta var nog för många, som detta krig
tillskyndade ära, befordran, rikedom eller död.
D’Artagnan avtågade i spetsen för en kår av tolv tusen
man, kavalleri och infanteri, varmed han fått order att
besätta alla de platser, som utgöra knutarna i det strategiska
nät man kallar Frisland.
Aldrig hade väl någon armé anförts på ett utmärktare sätt.
Officerarna visste, att deras chef, vilken var lika omtänksam
och klok som tapper, ej utan nödtvång skulle uppoffra varken
en enda man eller en enda tumsbredd jord.
Han hade sina gamla krigsvanor: att leva på landets bekostnad,
att hålla soldaten vid gott mod och fienden i schack.
Kaptenen vid konungens musketörer var angelägen om att
visa, det han väl kände sitt yrke. Aldrig såg man prov på
större urskilning, bättre utförda överrumplingar och större
skicklighet att begagna sig av fiendens misstag. D’Artagnans
armé intog under loppet av en månad tolv små fästningar.
Han var just sysselsatt med den trettonde, som i fem dagar
hållit stånd. D’Artagnan lät öppna löpgraven utan att synas
antaga, att dessa fiender någonsin skulle giva sig.
Skansgrävarna och de övriga arbetarna utgjorde i denna
armé en av stridslust och nit livad kår, emedan deras chef
behandlade dem som soldater, emedan han sörjde för deras
bästa och aldrig lät dem våga livet, då han möjligtvis kunde
skona dem.
Man skulle också sett, med vilken raskhet de sumpiga
holländska jordtorvorna uppkastades; denna moss- och lerjord
smälte, som soldaterna uttryckte sig, likt smöret i de
frisländska bondstugornas stora ugnar.
D’Artagnan avfärdade till konungen en kurir för att underrätta
honom om de sist vunna framgångarna; detta försatte
Ludvig i ännu bättre lynne och ökade hans håg att även söka
muntra damerna.
Dessa d’Artagnans segrar ökade till den grad glansen av
konungens majestät, att fru de Montespan hädanefter alltid
benämnde honom: Ludvig den oövervinnelige.
Också tycktes fröken de la Vallière, som endast kallade
konungen Ludvig den segersälle, betydligt sjunka i hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
