Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
estraden. Yran grep de vuxna. Fyrtio
småbadianer och lika många stora togo
i ring kring denna förkrympta men
stöddiga, fula men blomsterdränkta
majstång! Svartingen grep henne bakifrån
kring höfterna och lyfte henne med sina
vidunderligt muskulösa armar högt över
deras huvuden. Apoteosen var fulländad.
Från denna upphöjda plats, sprattlande,
skrattande och fäktande (hon var
nämligen kittlig) kunde hon än en gång
tillropa badianerna sitt något enformiga:
Tack, tack! Tack för mig, tack! Samtidigt
knöt hon med resoluta knyckar sin
hårknut, som gått upp. I apoteosens höjd
hade kvinnans skönaste prydnad hängt
som en tunn och sliten, glanslös slöja
över det blossande ansiktet.
Hon var tacksam. Avskedsfesten hade
blivit en underbar fest, väl värd att
antecknas i den Främmande kustens
annaler och än mer i Lotten Brenners
dagbok. Stipendiaten Brenner behövde
inte skämmas för den berättelse hon
i sinom tid skulle avgiva. Hon var
tacksam särskilt mot barnen. Hon tänkte:
Husch ja, odygdspåsarna, oteringar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
