Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
precis så länge att de kunde skiljas som,
goda vänner. Brenner pekade på sin kind
och yttrade barskt: Nu kyssar du mig
här och ber vackert om ursäkt! Om
ursäkt? För vad? Han kysste henne på
båda kinderna men bad inte om ursäkt.
Husch ja. Han gick in till sig och
hon vankade omkring i sin ensamhet.
Trött var hon men lägga sig kunde hon
inte. Hoppetosseriet hade skärrat upp
henne en smula. Kanske också kyssarna.
Husch ja. Leka kan man nog så länge
man är två, nojsa en hel timme om så
ska vara. Ensam är man den man är.
En gammal pladaska. Husch ja. Då
hjälper det inte med barnaskutt och
flickekvitter. Den redbara åldern finns där
och låter sig icke mutas eller tubbas.
Det blir inte mycket kvar i händerna
efter lek och nojs. Roligt medan det
pågår. Sen tomhet. Inte ens i minnet av
lek finns mycket liv eller glädje. Husch
ja. Hela långa pärlbandet av feriedagar,
soldagar, lissilustiga, badianska, festliga
dagar blir till dammgömmor. Det var
krafs alltsammans, det finns inte
verklighet i’t. Husch nej. Vad är verklighet?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
