Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. 17. Löjtnant Hårds bragd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han lefde således och var oskadad. Hon andades
åter. Knektarne spredo sig på den smala vägen emellan
borgen och palissaden och märkte icke fröken Lena, som
krupit in i hvalfdörrens djupa skugga.
Plötsligt syntes löjtnant Hårds höga gestalt på
krönet af vallen, Lena sträckte jublande sina armar emot
honom, men ingen kunde se det, ty hon stod i den
skumma dörröppningen.
Då hördes ett hjärtskärande skrik från andra sidan
vallen.
»Hjälp, hjälp, jag sprängs i luften», ljöd det som i
skälfvande dödsångest.
Löjtnant Hård hejdade sig, just som han ämnade
hoppa ned, betänkte sig ett ögonblick och försvann åter
på andra sidan.
Det var långa sekunder, som nu följde. Dena hade
fallit på knä i dörrhvalfvet och sträckte i bön sina
händer mot himlen.
Och nu! — nu syntes åter löjtnant Hård där uppe,
bärande i sina armar en sårad ryttare.
»Gud vare tack!» bröt det oemotståndligt fram från
Lenas läppar.
Men i samma ögonblick såg man vallen lyfta sig i
höjden och splittras åt alla håll, en väldig eldflamma
sköt upp, kastande ett spöklikt sken öfver nejden, och en
förfärlig knall kom slottets fönsterrutor att skallra.
Därefter åtföljdes det flammande skenet af ett djupt mörker.
Minan hade varit väl anlagd. Hela vallen hade
splittrats, och ett djupt hål i jorden, betäckt af ett kaos
af trädgrenar, var det enda som återstod af
snapphanarnes så sinnrikt åstadkomna fältverk.
Expeditionen hade sålunda haft all önsklig framgång,
men hvar fanns dess tappre befälhafvare?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
