Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. 17. Löjtnant Hårds bragd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det var lyckligt för löjtnant Hård att han, då
explosionen inträffade, befann sig på själfva den nedre
kanten af vallen. Följden blef nämligen den att han, i
stället för att uppslukas af det flammande eldhafvet,
slungades med sin börda i famnen rakt ut i
fästningsgrafven. Och skicklig simmare, som han var, skulle det
icke fallit sig svårt för honom att rädda både sig själf
och knekten, om han icke träffats i hufvudet af en af de
kringflygande trädgrenarne och af detta slag blifvit sanslös.
Men räddande armar saknades lyckligtvis ingalunda.
Flere af knektarne hade, då de sågo hvad som inträffat,
kastat sig i grafven, och snart låg löjtnant Hård lefvande
och oskadad, så när som på kontusionen i hufvudet, men
sanslös utsträckt på strandbrädden, hvilande sitt hufvud
i Lena Sofias knä. Hon brydde sig ej nu om hvad folk
trodde eller tänkte, utan förband hans sårade panna och
stödde hans våta, bleka hufvud, medan en bår
anskaffades.
Äfven den sårade knekten blef lyckligt upptagen och
vårdades nu af tjänstvilliga händer.
Löjtnant Hård hade på förhand befallt, att alla
sårade genast skulle bortföras från löpgrafven, emedan
vallen skulle sprängas i luften. Detta trodde man sig ock
hafva utfört, men i brådskan och upphetsningen efter den
häftiga striden, ty snapphanarne hade, fastän öfverraskade,
gjort ett ursinnigt motstånd, hade man icke varseblifvit
att en af de yngre ryttarne vid namn Frosten saknades.
Han hade fallit midt i en hög snapphanar, hvilkas lik
dolde honom. Just då löjtnant Hård, troende sig vara
omgifven af idel lik, antändt luntan, hade Frosten
kommit till sans, men icke förmått gifva sig tillkänna förr
än löjtnanten redan var uppe på vallen, då nödropen
kallade honom tillbaka. Dröjsmålet med att frigöra den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
