Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anders Chydenius, hans lefnad, verksamhet och skrifter samt plats i Finlands historia af E. G. Palmén ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om vi sväfva i okunnighet beträffande orsaken, hvarföre
detta betänkande sålunda genast som ett dödfödt foster graflades
i arkivens tysta gömma, så lider det deremot så mycket mindre
tvifvel, att yttrandefriheten icke på en sådan utgång förlorade
något väsendtligt. Som man ser hade frihetens grundsatser här
af Schönberg, all välmening oaktadt, blifvit framstälda ytterst
bristfälligt och tvetydigt. Den preventiva censuren förutsattes
vara alldeles oumbärlig; administrationens rätt att oberoende af
allmänna. lagens kriminela och processuela stadganden behandla
pressförbrytelser utplånades icke, — hvartdera redan i och för
sig ett dråpslag åt tryckfriheten. Då härtill ännu lägges, att
skriftställare i förväg skulle förbjudas att alls draga i tvifvelsmål
sjelfva regeringssättets förträfflighet; då de yttermera gång efter
annan tillhöllos att äfven i tillåtliga mål icke yttra sig annat än
„beskedligen“ och „i höfliga talesätt“, — en föreskrift som var
elastisk nog att kunna i oändlighet uttänjas, — så vet man
sannerligen icke, hvari denna tillstadda skrif- och tryckfrihet sist och
slutligen bestod, som förmenades skola „lända till allmänhetens
upplysning, förbättra onda seder, hindra skadeliga utspridda
rykten, uppqvicka snillen och befästa kärleken för ett lyckligt
regerings-sätt“. Med de i betänkandet uttalade grundsatserna som
rättesnöre kunde nemligen alla de mest skriande missbruken från den
förra tiden qvarstå, då ju intet för de magtegande var lättare
än att städse rubricera äfven det mest träffande och berättigade
klander såsom ett i sak ohemult samt till form „obeskedligt“ angrepp
mot regeringssättets grundsanningar.
Egde detta betänkande alltså blott en viss teoretisk betydelse,
såsom en bland de många under 1760—62 års riksdag gjorda
insagorna mot sekretessens och trycktvångets idé, så blef det
deremot af så mycket större praktisk vigt för framtiden, att såsom
redan nämndes de offentliga angelägenheterna på grund af
ständernas sammanvaro under samma tid kunde diskuteras med
synnerligen stor frihet. Icke ens kanslikollegium kunde numera
stäfja detta sakförhållande; kollegiet lemnades i sticket t. o. m. i
andra det samma närmare om hjertat liggande frågor.
Kanslikollegium och censor librorum klagade neml. ömsesidigt hos riksdagen
öfver hvarandra, men kollegiet, den högre myndigheten, fick ringa
eller ingen upprättelse, medan deremot Oelreich hugnades med
statssekreterare-namn och lön. Honom erbjöds derutöfver ledighet
från censorssysslans handhafvande, derest han så åstundade, men
till harm för kanslikollegium begagnade sig den motspänstige
censorn icke af denna utväg till förmånlig och hederlig reträtt,
utan qvarstod fortfarande vid sitt embete.
Sådan var ställningen när 1760—62 års långvariga och
bryd-samma riksdag omsider afslöts. Två och ett halft år senare, då
ständema nästa gång sammanträdde, var situationen i många
af-seenden klarare och mera utvecklad. Hattpartiets välde stod icke
mera att rädda; de gamla missbruken sträfvade man från alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
