Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svar på den af kongl. vetenskapsakademien förestälda frågan: Hvad kan vasra orsaken, att sådan myckenhet svenskt folk årligen utflyttar utur landet? och genom hvad författningar det kan bäst förekommas? ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
pel i senare tider begynt ate ’hfät ”eller hvart tredje år sätta alla
inbyggare med siffror pJL pn\ tåfla,’ då hafva vi först märkt vederspelet.
Här få vi igen förra%ik«Äitänner8 fruktsamhet i jemnförelsen af födda
och döda, menjiär-vi*-i!ied begär vänta den folkökning i Sverige, som
häraf är en’naturlig följd, slår uträkningen fel: här födes folk, men
då de £kO&\gagna, saknas de bland medborgare.
Légame hafva väl sökt mota detta, och öfverhetens omvårdnad
. *. stj&c&er sig till alla rikets gränser att hålla dem under bevakning; icke
\désto mindre blifver det svårt att hafva någon fängslad utan bojor och
lås. Fjettrar, tom och bommar äro ofta intet i stånd att förvara en
enda person; huru vill man då bland millioner göra sig försäkrad om
några tusende, dem ingen känner? Förfarenheten har ock lärt allt
bemödande derhän vara förgäfves.
Är det då intet angeläget att veta rätta orsaken, hvarföre en så
stor myckenhet svenskt foUc årligen flyttar utur landet, och huru det bäst
kunde förckommas ?
Kongl. vetenskapsakademin har af nit för fosterlandets väl
förestält sina landsmän denna fråga och uppmuntrat dem att med täflan
arbeta i ett så betydande ämne.
Hvarken fruktan att ej blifva hörd eller att andra göra det bättre
bör sätta någon välsinnad svensk i betänkande att använda sina krafter
på ett så ädelt ämne.
§ 2.
Skaparen har i allom plantat en åtrå efter fullkomlighet: vi känna
hos oss en oro och trängtan att kunna förbättra vårt tillstånd; vi se
alltid mycket i det närvarande, som hindrar vår lycksalighet; alla våra
göromäl syfta alltså derhän, att dels behålla den lycka vi ernått, dels
ock förvärfva oss en större. Näppeligen stiga vi ett fjät utan att ledas
af någondera utaf dessa afsigter. Den som nekar denna sats, har intet
rätt sett in uti egna hjertats driffjädrar eller misstagit medlen för sitt
ändamål.
Kärleken till Gud, nästan och fäderneslandet äro intet annat än
medel, som syfta dit, men att rätt nyttja dem, dertill behöfvas
gudomliga och menskliga lagar.
. Lycksaligheten är antingen fullkomlig eller relativ: den förra får
icke ens rum [inom] dödligheten, den senare märkes af sitt tillstånds
jemnförande emot andras. Då vi alltså döma om vår lycksalighet,
ran-saka vi andras och våra egna vilkor; märka vi oss ega någon fördel,
som en annan saknar, räkna vi oss för lyckliga, men blifva vi varse
dem hos andra och sakna hos oss, döma vi tvärt om; och då födas
hos oss begär att med dem vinna lika lycksalighet. Att mätta dessa
begär sysselsätter oss, och hvarken själs- eller kroppskrafter sparas
der-vid, ty de äro medfödda och outplånliga.
När vi åstunda veta rätta orsaken till något, är det ingalunda
nog att stadna vid medlen, som alltid äro närmaste orsaken till några
göromål, utan [vi böra] gå till sjelfva källan, hvarifrån det härflyter,
stadna vid den med vår eftertanke och utan öfverilning och förut fat-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
