Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svar på den af kongl. vetenskapsakademien förestälda frågan: Hvad kan vasra orsaken, att sådan myckenhet svenskt folk årligen utflyttar utur landet? och genom hvad författningar det kan bäst förekommas? ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
aå snart man skrider öfver skrankorna, och det vore äfventyrligt bland
så många menskliga fel att med oskuld allena försvara sig“; och [nigra]
ville med så vigtiga. skäl häfva hela friheten öfver ända, men Brutus
gjorde borgmästarregeringen årlig och på alla sidor skansade [han] för
fnheten.
Under hela sin frihet var väl Rom inveckladt i blodiga krig utom
och misshälligheter inom sig, men jag ser sannerligen ingen annan
orsak än friheten, som så länge hållit republiken lika väl i tilltagande
och [anser] att träldomen var ock dess undergång.
I fält stupade mest årligen många tusende romare, men friheten
ersatte mångdubbelt denna brist. Uppmuntringar till giftermål medelst
frihet att få bygga och bo och utväg att kunna föda hustru och barn
gjorde något hemma, men inflyttningar utifrån torde hafva gjort det
mesta.
Tullus Hostilius fann redan i sin tid på det greppet att taga emot
sina fiender och gifva dem plats i Aventinum att bygga på. Månne
icke de romares segrande vapen allt mer och mer bragte de omliggande
folkslagen att med så goda vilkor komma på deras sida?
Ständiga äntringar emellan folket och rådet, det förras domstol
(Tribunus plebis) och borgmästame tycktes hota staten med undergång,
men det var märkligt, att den under allt detta likväl växte till. Folket
kände då ännu sin styrka och fäktade för friheten. Rådet gjorde väl
en och annan gång inbrott deruti, men när det blef för groft, bet
menigheten i betslet och skakade sina ryttare: då fingo borgmästarena
lof att taga lagom för sig. Tiomanna-väldet (Decemviri), som efter
ateniensiska lagar skulle regera, förde stafven väl det första året,
der-före blef makten hos samma personer till det följande, men det tredje
behöllo decemviri, sjelfva folket alldeles otillspordt. Men som magten
snart skenade öfver sina gränser, gjorde den svarte Appii stygga geming
snart ända på detta regemente.
Dock gick. det väl med republiken, sade jag, så länge täflan var
emellan rådet och folket; ty det senare var då ännu i stånd att tygla
tyranniet, och nationen var någorlunda nöjd med sig sjelf, fast
förderf-vets frö då redan grodde i dess barm.
Men sedan en annan täflan uppkom emellan rådsherrame inbördes,
fingo sakerna helt annat utseende. Då tvistades icke mera om friheten,
utan hvilkendera af dem finge den hedern att vara dess förstörare.
Menigheten miste i sjelfva verket sin röst. Borgmästarena, som tillika
voro anförare för krigshären, hade redan hunnit samla sig rikedomar,
som för friheten voro äfventyrliga. Caesar, Pompejus, Antonius, Sulla,
Octavius m. fl. vinnläde sig framför hvarandra om att vinna tycke hos
krigsfolket, ty magten följer ofta vapnen åt, och när det icke annars
ville lyckas, köptes det för stora pengar, och soldaten började snart
tro sitt sjelfsvåld vara hela samfundets frihet; men skulle ändtligen
menigheten höras, vande man dem att äfven lyssna till förgylda skäl.
Ehuru oerhörda inkräktningar nu alltså gjordes, tvinade hjertat af
republiken bort i träldom under girighetens, vällustens och högmodets
tyranni, så att då den lyste som störst i andra folkslags ögon, var det
föga mera än skalet qvar; ty Tacitus säger, att den afmattades genom de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
