Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svar på den af kongl. vetenskapsakademien förestälda frågan: Hvad kan vasra orsaken, att sådan myckenhet svenskt folk årligen utflyttar utur landet? och genom hvad författningar det kan bäst förekommas? ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ao
den, [man har] hindrat drängars och pigors giftermål och den detal
flytande folkökningen.
För några år sedan ntkom vål en konglig förordning, som
lem-nar frihet till nybyggens och torpares antagande på sina egor, men så
länge egoma äro samfälda eller med grannarnas sammanblandade, kan
den ej på alla ställen utöfva sin välsignade verkan.
Det jfjerde tvånget för jordbrukare är, att de intet ega full säkerhet
på dm jord de besitta. Jag vill ej nämna om de utvägar och långa
omgångar, hvarigenom skattebönder kunna bringas från sin jord. Det är
nog af, att kronohemman tagas oförskyldt från sina åboar, så länge de
fullgöra sina skyldigheter.
När en enfaldig allmoge, som byggt på immissioners löften och
barn ifrån barn haft hemmanet i oqvald besittning, måste se sig med
hustru och barn drifna på landsvägen samt förfäders och egen möda
lem-nas oförtjenta till rof, måste allmänna säkerheten derigenom märkeligen
lida. Deras afsked blir ömkeligt för alla som höra det: „Farväl vår
fosterjord! vi hafva förr vattnat dig ofta med vår svett, men sista
gången med våra hustrurs och barns tårar1
Jag lemnar allmänheten att döma, huruvida den osäkerhet,
hvartm-der herrgårdsbönder och torpare stå, kan räknas för det femte tvånget
för våra landtbrukare. De ega ej allenast ingen trygg besittning af
sina hemman och torp, utan äro äfven i mörker, huru mycket af dem
kan fordras.
Hvart menar du, min läsare, dessa flyktingar skola taga vägen?
Hvad nöje skall sådant folk hafva till giftermål? Eller hvad lust deras
barn att blifva i Sverige?
§ 14.
Sist nämner jag det hindret, som till äfventyrs torde göra det
mesta, nemligen: jordbrukares och andra näringsidkares förakt. I alla
samfund står oss för ögonen, huru stora ting [som] uträttas genom hedern.
Regenter pläga derför klokt tilldela hvarjom och enom ära efter sina
bedrifter. Detta är ock egentligen ursprunget till de i Europa brukliga
riddarordnar; de innehålla i sig sjelfva ingenting verkligt, deras dyrd beror
endast af regenters befallning, att de skola hållas i visst värde.
Men [de] fleste hafva ännu glömt att med tillräcklig heder löna
de största bedrifter i verlden. Purpurn bäres med stort ansvar och
mycket bekymmer, men den har sina nöje-stunder [af] att se sig vördas,
att lysa i vällefnad, att upplifvas af tidsfördrif. Länder intagas och
försvaras med blods- och ofta lifsspilla, men det ersättes hos en
segervinnare med heder, rof och mera maklighet i fredstider. Lärdomsvägar
uppträkas med möda, men de leda ock till en ärad, fredsam och
födande ålderdom. Dock måste alla dessa hafva sin föda och kläder af
jorden, fast de ingendera röra vid den med sitt minsta finger och
jorden icke räcker dem ett enda behof sjelfmant.
Den måste angripas, och ehuru den intet är oöfvervinnelig, gifver
hon dock aldrig total seger, utan, såsom behofven äro dagliga, så måste
den ock dageligen antastas; hon gör åtlöje af slöa vapen i lata händer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
