Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vederläggning af de skäl, hvarmed man söker bestrida Öster- och Vesterbottniska samt Vesternorrländska städerna fri seglation ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nu förekommer ytterligare att visas, [huru] Stockholm [måste]
blifva en räntetagare af denna förlusten. Jag vill intet påstå hela denna
förlusten blifva denna stads vinst, ty det händer här, som uti alla andra
dylika -författningar: det uppgår mycket mat och arbete förgäfves, som
nästan ingen kan sägas hafva gagn utaf; men att det mesta stadnar
der, torde jag få lof att säga. Ty ponera vi, att uppstäderna intet
behöfde mera än i Stockholm lasta ut och in sina varor, och dervid,
som i 21 § är visadt, dröja allenast 20 dagar, så kunna ju hela
besättningar af folk ingalunda uppehålla sig der utan en märklig
konsumtion, som antingen direkte måste falla uti denna stads invånares händer,
eller ock till de när intill gränsande förderfliga krogar och värdshus,
hvilka åter få sina mesta behof från Stockholm och på det sättet öka
dess handelsrörelse. De i samma § omnämnda stapelstadsutgifter, dem
norrbottningame borde vid lastningen erlägga i Stockholm, falla icke
mindre immediate i deras händer; men lägga vi nu härtill, att varan
måste hel och hållen jemnte dessa utgifter säljas i Stockholm, bör en
Stockholms handlande för sitt besvär och flere månaders förlag göra
sig säker om 2000 daler kopparmynt i det allra minsta för hvar sådan
last, som ofvanföre är nämnd, om han skall kunna räkna sig skadeslös,
och dertill göra sig förslag uppå åtminstone en lika stor vinst utom
frakt och alla umgälder, [för] att hafva sin utkomst deraf. Får
Stockholmsbon nu utomlands varorna så betalta, att han kan på dem hafva
denna i det knappaste af hvart fartyg uträknade utkomst, så säger jag
dessa 4000 daler äfven vara en ränta på uppstadens och landtmannens
bekostnad. Kan någon väl neka, att icke uppstadshandlaren hade, om
han sålt samma vara på samma plats som Stockholmsbon, äfven fått
samma pris som han? Var icke samma vara hans välfångna egendom?
Tillägger icke den naturliga lagen hvar egare frihet att söka med sin
vara sin bästa utkomst, hvarest han kan? Icke dess mindre måste
uppstäderna i fö^jd af handelsordinantien lemna deraf en så dryg del till
stapelstaden, hvarföre han i samma mån kan mindre betala till
landt-mannen.
§ 25.
Ändtligen återstår nu för det ijerde att visa Stockholm intet
hafva någon rättighet till denna dryga ränta af uppstäderna. Jag nämnde
nu på stunden naturliga lagen. Man möter mig och säger: man får
intet uti ett samhälle alltid följa den naturliga lagen, det fordras ofta
utaf oss helt andra pligter såsom medborgare, och helt andra såsom
allenast menniskor. Men märk! De senare få aldrig uti ett samhälle
oftare inskränkas eller göras inbrott uti, än det allmännas förkofran
sådant ögonskenligen kräfver.
Tänk med hvad billighet någon politisk lag kan pålägga den ena
undersåten att uppoffra sin skäliga vinning för sin medundersåte, som
utom dess är långt öfver honom vuxen i rikedom, fast intet i stånd.
Det allmänna bästa är ju ett samfunds hufvudögnamärke. Fordrar en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
