Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Omständligt svar på den genom trycket utkomna vederläggning af skriften kallad: Källan till rikets vanmagt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När skål och förfarenhet på detta sättet lemnas orörda, och man
gör stort väsende af små saker, ser det icke annorledes ut, än att man
icke vågar sig till drabbning på fältet, utan söker att med blindt larm
och lösa trupper jaga fienden utur vägen. Men sådant hjelper här icke.
Hela Europa är åskådare. Saken är icke privat, utan rikets.
Ingen må tänka, att auktor, då han gjorde larm, icke väntade
motstånd: det var just det han önskade. Han tänker ock icke släppa
kritikus, förr än sanningen segrat. När detta är skedt, har auktor
vunnit, om han ligger öfver eller under. Han låter alldeles icke
hvar-ken busar eller halmgubbar skrämma sig, men just derföre måste
kritikus fram med honom på fältet.
§ 22.
Yi komma nu, min läsare, med kritikus närmare i handamänge.
Han har fylt nästan hela första arket med hårda tillvitelser att såra
auktor med, på det han sedan så mycket lättare måtte få råd med
honom.
Auktor får der namn af myndig och sjelfklok, utan grundliga skäl;
han säger, att auktor vill imponera med myndighet och djerf skrifart,
gjort äfventyrligt försök, varit intagen af inbillningar, förut fattade
meningar, vissa afsigter, otillräckliga begrepp, flygtiga och förhastade
omdömen; han säges gifva nakna förslag, hysa sväfvande idéer, för hvilka
kritikus ryser, och mena staten illa. Han anses för den, som ratat och
utdömt våra ekonomiska författningar på flygtiga grunder, som tittat för
hastigt på Källan och skrämt sig sjelf genom inbillningar, fruktan ock
misstankar, som råkat för synvilla, och derföre predikar uppenbarelser;
han kallar auktors satser för uppenbara villfarelser och ett tygellöst
fri-tänkeri, som reser sig emot alla sunda begrepp, och löper an uppå
sjelfva grundvalame af en förnuftig rikshushällning, hvilket skulle störta
fäderneslandet uti en farlig våda.
Vidare talas om auktor som enstaka person. Hvad [mån]tro
kritikus förstår dermed? Mån det gifves två- eller tre-staka personer?
eller mån det skall betyda privat, som icke eger rättighet, att tala för
andra än sig sjelf allena? Huru kunde den gode kritikus veta detta,
då han sjelf betygar uppriktigt, att han ej kände auktor, eller visste
hvem han var? Huru lätt hade icke det kunnat hända, att han
misstagit sig emot Svea konungaförsäkrans 8 §, emedan icke personen, utan
ämnet, som han handterat, blef allmän granskning underkastadt? Hans
begrepp kallas af kritikus „inbillade djupare insigter och sjelfkloka
motsatser, som falla hvar tänkande menniska i ögonen“; han utföres för den,
som velat inbilla folk med seende ögon, att de äro blinda, och strax
derpå [säges], att sådant försök kunde snart få namn af dårskap.
Men jag måste hålla upp; det blefve ett allt för långt register,
att npprepa allt hvad kritikus anfört af detta slags skäl, innan han det
aUra minsta rör vid saken. Hela elfte sidan innehåller föga annat än
de hårdaste tillvitelser, direkte och indirekte stälda emot auktor.
De äro tvifvels utan i den afsigt af kritikus uppsatta, att läsas
auktor till väl förtjent blygd för sitt förhållande. Det kan således ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
