Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Omständligt svar på den genom trycket utkomna vederläggning af skriften kallad: Källan till rikets vanmagt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
någon annan näring att fauna föda sig «ti, eller att de uti ingen
annan kunnat tölvefka mor till högre vårde, ftn i denna; men då han
det förra ej gittat, och det andra icke ens bjudit till att bevisa, så
finner läsaren af kritikus allt ännu vara ogjordt, hvad han vid det första
vattuprofvet åtagit sig.
ÄndtHgen vill jag erinra kritikus, att han med lika jemnt sinne
bör tåla produktplakatet granskas af auktor, som han vill, att andra
skola tåla, hvad han vid detta vattuprof anför emot åtskilliga andra,
lika gamla och allmänna författningar. Jag för min del tycker väl, att
kritikus i sina anmärkningar öfver dem har rätt; men det torde finnas
de, som anse kritici förfarande med dem för så grufligt, som han sjelf
anser auktors med produktplakatet.
Mig faller in härvid, hvad en Svensson säger i ett samtal, när
han yttrar sig om tryckfriheten: „det är mindre kinkigt“, säger han,
„att skrifva emot lagarna, än emot vissa inrättningar; ty när dessa
drif-vas af rike och förmögne, samt följaktligen mägtige idkare, som äro i
stånd att skaffa sig medhållare, hvar man kommer, så är det ofta
vådligt nog, att dervid upptäcka sådana felaktigheter, hvilka väl kunna
gagna några enskilda personer, men skada det allmänna“.
Nu till det
Andra vattuprofvet
§ 75.
Att nagelfara alla de irringar och misstag, som kritikus härvid
gjort, blefve nu mera för vidlyftigt, sedan saken i det föregående är
tydligen lagd för läsarens ögon. Han anför i synnerhet pag. 19 ett
summariskt sammandrag af dem i sex särskilda punkter, dem jag
korteli-gen hvar för sig vill besvara.
Sedan han i början af samma sida infört ett stycke af auktors
skrift, säger han: „sådant buller och väsende behagar auktor göra af
ingen ting; ty“, säger han „I:o nekar jag, att klagan mer och mer
öktes“, då likväl han måste sjelf medgifva, att allmogen vid flere
riksdagar klagat, och att eländet ändtligen blef för stort, så att ständerna
sjelfva vid 1762 års riksdag måste uppenbarligen säga, „att de
aflägs-nare orter icke ens för sedlar, och knappt för kontant skiljemynt
kunnat få några marker salt, och att samma brist ökt sig just i en tid,
då ständer länge mödat sig den afväija“. Här röjer kritikus sitt
tungomål. Dessa ord äro intagna uti Källan till rikets vanmagt, strax efter
de af honom anförda orden. Jag tycker, att klagan kunde icke g&
längre, fast sådant föga hos kritikus uppväcker någon ömhet emot
menigheten.
De aflågsnas klagan höres sällan så långt, att den hinner till
hufvudstaden, många få dess förinnan sätta till egendom, helsa och
välfärd; men då den ändtligen kommer fram, tror man, att de klaga för
ros dtull. De nödlidande hafva dock den trösten, att Herren hörer de
fattigas klagan, då de af menniskor blifva förgätne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
