Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Omständligt svar på den genom trycket utkomna vederläggning af skriften kallad: Källan till rikets vanmagt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ler; och vill dn veta huru pålitlig dess tabell är, så jemnför, hvad han
sjelf på föregående sida måste vidgå, att saltet år 1762 gick upp till
50 daler, — då han likväl för samma års högsta saltpris antecknat 34
daler; (och jag vet visst, att samma sommar var det bästa köpet 32 k
34 daler i Juni och början af Juli månader, då saltet direkte togs i
qvantiteter af saltskeppen, men att det i September månad ej mera ficks
nnder några och fyratio daler, och hade jag vintern derpå bref ifrån
Stockholm, att saltet då såldes i minut för 66 k 70 daler, då det
likväl i Österbotten utminuterades under samma tid för 54 k 60 daler).
Orätta uppgifter äro mödosamma att utreda, men tillika föga
hederliga för sin upphofsman, då deras opålitlighet upptäckes för hvar
mans ögon.
Hvad kritiktt8 pag. 30 nämner om sillfångsten i Göteborg och
VesterBjön, som han säger oförmodligen blifvit större, än att
saltförrådet kunde svara deremot, så bör läsaren dervid märka: att sillfångsten
hela de föregående tio åren märkligen ökts hvart år, Bå att 1760 års
fånge var 39,957 tunnor högre, än 1759 års; 1761 44,711 tunnor
rikare än 1760, men 1762 års tillökning gick emot det föregående årets
ej högre än till 30,581 tunnor, och kunde således ej på något sätt
anses hafva blifvit oförmodligen större, än de förflutna åren; hvaraf väl
finnes, att Göteborgs handlande vetat med ett sådant förråd i tid förse
sig. Men antingen Göteborg eller Stockholm, eller ock någon annan
stapelstad härvid försummat att rätt förestå sitt förmynderskap för en
s& stor del af riket, som måste om sina nödvändighetsbehof se dem i
händerna, blifver dock det oryggligt, att band i handeln dertill varit
vållande.
IV:o nekar kritikus helt och hållet, att af saltets brist eller
stegring uppkom någon allmän nöd för allmogen. Auktor har först icke
direkte sagt, att nöden endast härrörde af saltets stegring; conjuncta
valent. Sedan bör man erinra sig, att han ej heller nämnt om en
alldeles allmän nöd; nog af, då flere provinser hade svår känning deraf,
fast det för kritikns ej tycks göra stort i saken. De äro få som känna,
och än fårre ömma den fattige arbetarens nöd.
V:o. Då jag kunde medgifva, att allmogen ej blifvit utblottad
genom högt saltköp allena, hvilket auktor orätt påbördas, torde kritikus
vara äfven så räsonnabel, och icke neka, att dyrhet på salt måste haft
en märklig del deruti, emedan kongl. maj:t, i den åberopade
resolutionen på allmogens allmänna besvär § 55 och 56, genom saltets fria
införsel hoppades kunna bjelpa allmogen från sitt utblottade tillstånd.
I YI:te punkten gör kritikus så många korssprång hit och dit>
att man hafver möda att få honom fast. Han gör skilnad emellan
dyrhet och brist; han medgifver nu dyrheten, den han näst förut i tredje
punkten nekade. Han glömmer bort, att en sådan medgifven stegringr
utan brist på sjelfva varan, är det ovedersägligaste bevis till
monopo-lier, dem han i andra punkten alldeles nekar. Han gör åtskilnad
emellan klagan och en utblottad allmoges ansökning om hjelp. Han vill
bevisa, att den vid minuteringshandelh anmärkta dyrhet icke ens beror
på varans försäljningspris i partier^ (hvaraf synes följa, ;att
uppstadsborga-ren må till salthandlaren betalä hvad han vill för tunnan, så är det dock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
