Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rikets hjelp genom ett naturligt finanssystem ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Under hela dessa 900 åren är räknevärdet alltid småningom
upp-höjdt, och varuprisen i samma mån, och när man tager sig mödan att
undersöka orsakerna dertill, får man dem alltid igen i försämrandet
af sjelfva myntets invärtes halt och vigt under öre-, mark- och
daler-namnen, som regenteme ville att man borde hålla för större delar af
en lödig mark, än de (för enskilda afsigter) verkligen slogo dem.
Så mycket alltså, som i penningemarken saknades af 16 lod fint
silfver, så mycket försämrades den med det samma.
År 1170 var penningemarken redan hundra procent försämrad;
1422 800 procent, det är: 1 riksdaler specie var då lika med en
penningemark. I Gustaf Erikssons tid befanns myntet så svagt, att 2
mark och derutöfver räknades på en riksdaler. Oredan fortsattes så
långt, att 100 år derefter 120 mark utmyntades af en mark silfver,
och år 1716 240 mark, eller 36 penningemarker på en riksdaler.
Det &r ängsligt att i gamla handlingar läsa, huru det gått till i
alla tider med förvandlingarna af vårt mynt, [att se] de bedröfliga
oredor, som deraf uppkommit i handel och rörelse, och huru undersåtar
knappt hunnit reda sig ntur den ena villervallan, innan de af
regenteme blifvit ledde uti en annan.
Daler- och marktalen hafva alltså icke utmärkt någon viss
qvan-titet fint silfver, utan så snart regenteme märkt, att undersåtame
hunnit utröna halten af de utmyntade dalrar, marker, ören och örtugar
emot fint silfver och stadgat derefter värdet på sina varor och vexlar,
hafva de varit färdige att låta slå ett ännu sämrehaltigt mynt med samma
daler och marknamn, — hvilket i början, och så länge dess halt kunde
hållas hemlig, behöll det bättres värde; men sedan den blef bekant,
och det gamla myntet hunnit uppsmältas och försvinna, blef väl dalem
och marktalet qvar, som antingen var prägladt på silfvermyntet eller
genom myntordningar blef pålagdt, men betydde mindre silfver än förut:
det är, den nya dalem hade ett mindre förhållande emot en mark
16-lödigt silfver, än den förra, — hvaraf nya oredor uppkommit.
Jag instämmer derföre alldeles med kommerserådet Polhem, då
han i sitt memorial till kongl. kommersekollegium af den 14 Febr.
1715 säger, „att med de många utmyntningaraa, tid efter annan, är
gånget lika som när man ger ringa och gement folk höga titlar; då
blifva personeme derigenom ingenting bättre och förnämare, men titeln
väl förringad och förnedrad. Derföre“, säger han, „har man alldeles
intet fundament att värdera någonting efter en mark penningar, om
det icke kan ske emot en mark fint silfver eller dess delar, och så
vida 4 mark gör en daler, så har dalem samma beskaffenhet som
marken“.
Deremot är klart, att om ett sådant förändrande af skrot och
kom under vanliga namn aldrig varit lofgifvet eller andra preglar fått
nyttjas, än de, som utmärkt myckenheten af fint silfver som myntet
innehöll, och hvar man egt rättighet att väga, pröfva och tadla det
samma, såsom ännu sker i Kina, hade ett sådant försämrande aldrig
egt mm, räknevärdet ej heller kunnat förhöjas, och inga finans-oredor
nppkomma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
