Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tankar om husbönders och tjenstehjons naturliga rätt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
värnlösaste nästan af alla, utkräfver menskligheten af oss deras
rättigheters försvar.
Naturen danar dem alldeles lika med oss i födseln. Deras
kroppsställning då de först ligga i vaggan, är enahanda med vår, deras
själar lika förnuftiga med andra menniskors, deraf blifver således
handgripligt, att naturens herre äfven tilldömt dem enahanda rättigheter,
som andra menniskor åtnjuta. Näst säkerheten för lifvet är
otvifvel-aktigt den, som försvarar vår egendom, eller de medel, hvarmed lifvet
uppehålles. Dem hafva ock våra grundlagar utan undantag eller
inskränkning tagit för alla obrottsliga undersåtar i försvar. Dem måste
således äfven tjenstehjonen njuta i lika mån med andra undersåtar i
riket. Sker ej det, så är naturens rätt kränkt och deras frihet dem
beröfvad.
En landtman är ju berättigad att råda om sin egendom och
söka högsta priset på sina varor, och köpmannen likaså, och en
em-betsman har en laglig magt att låta sina räntebönder föra sina
ränte-persedlar till hvad stad som helst inom lagsaga, der de bäst betalas.
Hvarföre skall då den fattige, den ringaste arbetarens egendom stå
under taxor och förmynderskap ? Friheten och förmågan att arbeta
är hans enda egendom; fastställa lagarne på dem något värde, så har
han förlorat den frihet, som andra Svea innebyggare njuta.
Sådant kunde hända, menar min läsare, om lönerna blefve
fast-stälda för låga, men d& man i lagama tager dem efter billigheten och
hellre i högre laget, kan deras frihet icke derigenom lida. Men
der-tUl svarar jag: friheten att sjelf hushålla med sin egendom är i alla
fall under faststälda löner borta, och den förlusten är i sig sjelf stor
nog, den må sedan berömmas hur högt man vill. Dock låt oss se,
hvad förmåner och billighet i sjelfva lönerna man då må vänta. Vi
vore för mycket enfaldiga att tala eller skrifva något om
mennisko-rättigheter, om vi byggde våra slut uppå författningars vackra ord och
våra forna lagstiftares goda vilja och samvete. Intressen, veld och
okunnighet hafva ofelbart framkläckt de flesta ekonomiska
författningar, och efter dem kunna äfven deras billighet eller obillighet bäst
pröfvas.
I hvarje höfdingedöme finnas upprättade taxor, hvad lego- eller
tjenstehjon må i årlig städsel, kläder och lön åtnjuta, och
tjenstehjons-stadgan af år 1739 art. 5, § 3, säger uttryckligen: dristar sig husbonde,
under hvad sken det vara md, mera i städsel och lön att lofva och gtfva,
dier legohjon att fordra och taga, höte daler s. m., angifvarens
ensak.
Vilje vi rätt känna igen billigheten häraf, så måste vi först
anmärka, hvilka de äro, som stadgat dessa taxor. Icke hafva
tjenstehjonen blifvit hörda deröfver, än mindre har deras röst härvid kunnat
gälla, och allra minst hafva de kunnat se in i tillkommande tiders olika
händelser. Hvem har då stiftat dessa lagar? Ingen annan, än
husbönderna sjelfva. När vi då eftersinna, att husbönder och tjenstehjon
hafva ett snörrätt mot hvarandra i denna delen stridande intresse,
nem-ligen husbonden att få tjenstehjon för godt köp, och tjenstehjonet att
få högsta pris för sitt arbete, så är ej svårt att förstå, till hvilkens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
