Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppsatser i Dagligt Allehanda 1778 och 1779 om husbönders och tjenstehjons naturliga rätt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
piécer, pläga dock så mycket hejda sin penna, att de nämna i titeln
den afhandling de tänka häckla, men herr lagmannen doppade strax
sin penna i galla, glömde bokens namn, och skref i det stället:
Chy-denii för lösdrifvare och lättingar antagna fullmägtigskap. Herr
lagmannen har väl rätt deruti, att den verkligen är ett fullmägtigskap,
som jag sjelf kallar den i min underdåniga dedikation till kongl. maj:t;
men att den var fullmägtigskap för lösdrifvare och lättingar, det var
ett misstag, som herr lagmannen inför domstolen kunde råka illa ut
för. Men som jag icke känner processen, vill jag underkasta mig en
härvid af en lagfaren man antagen ny lagmaxim, att först blifva dömd
och sedan för mitt fel ställas under ransakning. Det är för rikets
tjenstehjon, och ej för lättingar som jag antagit fullmägtigskapet, och
det blygs jag ej för. Att tala för den värnlöse, att nitälska för
mensk-lighetens och medborgares rätt till rikets tillväxt och förkofran, gifver
en långt större, en ädlare belöning, än den förmånligaste entreprenad
och fetaste process för en penningetillbedjare. Men nog af till svar
på rubriken. Nu till sjelfva anmärkningame. Dock, hvad skall man
«vara på dem? Skulle jag följa dem, så borde jag blifva en
tautolo-gist, som herr lagmannen, och det vill jag icke. Hölle jag mig åter
till skälen allena, så hade jag icke stort att svara på. Jag skall bjuda
till att ställa herr lagmannens anmärkningar i något slags ordning,
ehuru svårligen det låter göra sig.
I anmärkningarna förekomma först många sådana ställen, som
icke ens hänga i hop, eller göra någon rätt svensk mening, såsom då
det heter, att en felaktig slagklocka skall visa på sin tafla rätta
timmen, som andra urverk. Hvad är det? Intet har klockan någon tafla,
ett urverk har tafla och visare, men slagklockan, d. ä. den som i
urverk brukas att slå timmarne, har ingendera.
När han litet nedanför vill bevisa, att det gifves 80,000
lösdrifvare och lättingar, så säger han: låtom oss medgifva, att på hvarje
helt hemman gifves en lätting. Åt hvem är det herr lagmannen
med-gifver denna sats? Man medgifver någon sats vid vissa tillfällen åt
sin kontrapart, men jag har aldrig påstått den eller begärt, att den
skulle medgifvas. Åt hvem medgifver han då den? åt ingen annan än
sig sjelf! Men att strax i början medgifva den sats man borde
bevisa, och då taga den för be vist, är ett sätt att argumentera, som
ingalunda passar för någon annan, än herr lagman Antonsson, och
verkar öfvertygelse ingalunda för bevisets utan för hans egen persons
skull. Således fick nu herr lagmannen, utan stor bevisningsmöda 80,000
lättingar; men huru han sedan fick i hop dem i hast till „en stående
armé“, som nyss voro spridda omkring hela riket, går öfver allt mitt
begrepp, då han säger, och med detsamma, — nemligen när han
med-gaf en dagtjuf gifvas på hvart hemman — finner man NB. en stående
armé af 80,000 lösdrifvare. Stående kan en armé icke vara, så länge
hvar soldat ligger hemma, men herr lagmannen har den stående, jag
vet ej hvarest. Ingalunda här i Stockholm, ty den är långt större än
alla lefvande menniskors antal i hela staden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
