Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppsatser i Dagligt Allehanda 1778 och 1779 om husbönders och tjenstehjons naturliga rätt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skulle blifva farlig för sjelfva konungamagten, än mera för
medborgares lif och egendom. Men han kommer för sent. Det är redan i hela
verlden bekant, att det små folket hafver aldrig vant farligt för
konungamagten, om icke någon af de stora stått i spetsen för dem eller
blåst derunder, för att skära sig sjelf breda remmar på
konungamagten s bekostnad. I de förra vidskepliga åldrar hade det gått an att
skrämma med skuggor, men i vårt tidehvarf 1er man åt så plumpa
målningar.
Flere tusende exemplar af dem, gratis utdelta, upplysa intet
annat än herr lagmannens karakter, och försvinna som en hop
svär-mare med rök i luften.
Men jag vill blifva allvarsam till slut. Jag har pag. 57 *) i den
kritiserade piècen definierat lösdrifvare, att jag dermed förstår friska
och arbetsföra tiggare; de äro staten och medborgare till last, de hafva
sönderslitit samfundsbanden och äro ej heller derför berättigade att
njuta samfundets beskydd. Dessa äro de, som snoka i andras grytor;
för dem, af hvad omständigheter och vilkor de ock vara må, afsäger
jag mig allt förmynderskap och lemnar dem gerna i herr lagmannens
näpsande händer, att tvinga dem till års- och krigstjenst, till
spinn-och tukthusarbete. Jag försvarar ock aldrig en lastfull menniska, utan
gifver honom gerna till ett rättmätigt offer för missgemingsbalken.
Jag nekar icke, att årstjenster i sin frihet, såsom de nu på flesta
orter varit, äro förmånliga för tjenstehjonen, och påstår icke deras
af-skaffande. Jag talar allenast för den obrottslige arbetaren, som vill
lefva med hustru och barn af sitt arbete, betala sin skatt och lyda
sin öfverhet, att en sådan ej behöfde söka ibland frie svenske
medborgare annat försvar än oskulden; och man må gräla om en
tjenste-hjonsstadga så mycket man vill, skall dock den sanning snart
uppklarna, att om hon går derutöfver, skall hon antingen blifva chimère
i verkställigheten eller försvaga rikets möjliga förkofring och styrka.
Anders Chydenius.
Om detta svar säger en senare insändare i Dagligt Allehanda,
tecknande sig Peripatheticus, att „hr doktorn har tufsat till hr lagman
Antons-son som en karl, men man hade önskat, att det skett med mera
saktmodighet“. Sjelf svarade Antonsson i Dagligt Allehanda n:o 20, den 26 Jan. 1779
helt kort, att allmänheten icke kunnat annat än finna sig förorättad af att
Chydenius i sin skrift brukat grofva utlåtelser om rikets urgamla lag och
mot rikets ypperste embetsmän. Dessutom klagar han öfver att Chydenius
galopperat pa ord som en liten djekneopponens, o. s. v. En försvarare af
Antonsson uppträdde sedermera äfven i Stockholms Posten och blef af
Chydenius bemött, se nedan.
Under loppet af Februari månad innehöll Dagligt Allehanda
ytterligare genom tre numror, 32—34 „Oskyldiga begrepp om lösdrifvare och
folkbrist i Sverige“, en uppsats af ganska human anda, icke polemisk, samt i
n:o 45 för den 24 Febr. 1779 en osignerad uppsats, i hvilken Chydenii
skrifter erkännas hafva varit „både välmenta och med styrka författade“.
Författaren vill hvarken kritisera eller applådera kyrkoherdens teser, men tror
att det vore nog, om tjenstehjonstaxan rättades efter myntvärdets förändring
samt tiderna för uppsägning och städsling flyttades, samt tviflar, att något
*) Ofvan sid. 367.
25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
