Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till hela sin läggning; Richardson och det borgerliga dramat
ligga honom uteslutande om hjärtat, och Rousseau kände icke
Shakespeare, då han endast läst honom i La Place’s dåliga
öfversättning.
Voltaire lånade däremot af Shakespeare och sökte att
imitera honom och täfla med honom. Själf var han aldrig i
tvifvel om, att han öfverglänste honom, meit hans imitation
är rent yttre; den når aldrig ned till väsentliga
egendomlig-heter hos Shakespeare. Dock är den betydelsefull, ty den
vinner efterföljd på många håll, och den är betecknande
för ett helt stadium af Shakespeare-imitationen i Europa.
Under inflytande från Shakespeare utvidgade Voltaire
ämneskretsen, införde en rikare handling, sökte gifva sina dramer
historisk kolorit och visade sig äfven intresserad för det
”underbara” hos Shakespeare. Vålnaden i Hamlet går igen
i Eriphyle (1732); och sedan i Sémiramis (1748).
Målningen af svartsjukan i Othello ligger bakom framställningen
af konflikten mellan kärleken och religionen i Zaïre (1732).
La mort de César är baserad på Shakespeares Julius Cesar.
Men hvad som framför allt och nästan mot hans vilja fängslade
honom i Shakespeare, det var handlingens storhet och
omväxling och också sedemålningens rikedom på träffande drag.
Voltaire har försökt att göra ”lokalfärg” i Alzire, där han
uppställer som motsats de europeiska och de indiska sederna.
Och särskildt efter 1750 sökte han gifva sin tragedi större
händelserikedom och brokighet med den påföljd, att den
nästan får en operaartad karaktär. Det .var samma väg, på
hvilken Dryden tidigare slagit in i England.
Äfven i ett annat afseende har Voltaire framkommit med
en nyhet, som blef af betydelse för den följande utvecklingen.
Säkerligen är det Shakespeares Chronicle plays, som eggade
honom att i Adélaïde du GuescUn behandla ett fosterländskt
ämne. Dramat föll igenom, men De Belloy (i ”Le siege de
Calais” m. fl. dramer och Baculard d’Arnaud och andra
behandlade längre fram i seklet fosterländska ämnen, fast ännu
utan någon verklig historisk kolorit.
öfver denna rent yttre imitation af Shakespeare nådde
man icke under sjuttonhundratalet i Frankrike. Men studiet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
