Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 12. Jonathan Smalls historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lämnade ön. Han stod på strandbanken med
ryggen mot mig och karbinen på axeln. Jag såg
mig omkring efter en sten att knacka ut hans
hjärna med, men kunde inte få syn på någon.
»Då föll en underlig tanke mig in och visade
mig, hvar jag skulle finna ett vapen. Jag satte
mig ner i mörkret och band löst mitt träben.
Med tre långa hopp var jag på honom. Han lade
an med geväret, men jag slog till honom af alla
krafter, så att hela hufvudskålen spräcktes. Ni
kan se sprickan i träet här, efter där jag träffade
honom. Vi föllo båda omkull, för jag kunde inte
behålla jämvikten, men när jag kom på fötter
igen, fann jag honom alltjämt liggande orörligt
stilla. Jag steg ombord, och inom en timme voro
vi ett godt stycke ute till hafs. Tonga hade
tagit med sig alla sina jordiska egodelar, sina
vapen och gudar. Bland annat hade han ett långt
bambuspjut och ett stycke kokosbastmatta, hvarmed
jag gjorde i ordning ett slags segel. I tio
dagar drefvo vi omkring på vinst och förlust, och
den elfte blefvo vi upptagna af ett fartyg, som
var på väg från Singapore till Jiddah med en
laddning malajiska pilgrimer. Det var en ganska
underlig blandning af allt möjligt folk, och Tonga
och jag funno oss snart till rätta bland dem. De
hade en stor förtjänst, — de läto en vara i fred
och gjorde inga frågor.
»Nå ja, om jag skulle berätta er alla de
äfventyr, som jag och min lilla reskamrat hade att
genomgå, skulle ni inte tacka mig. ty då skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
