Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
287
Så länge solen gyllne lågor tömmer,
På lagomgärdadt, vaket fosterland,
Hvars fria mödrar frie söner bära,
Hvars männer häfda fädrens bragd och ära.
Han kom med harpan uti kungahänder,
En hyddans son, och slog sin starka sång;
Sjöng våra skogar, fjällar, sjöar, stränder,
Alt hvad som här vårt hjärta tjust en gång.
Vårt land, hvars skönhet vi ej själfve kände,
Till det han kärlek i vårt bröst upptände.
Och när han sjöng det folk, som bröt dess bygder,
Hur stort för oss, för världen fram det steg
Med hjältehåg, med enkla mannadygder.
I nöd och lust vid det han så oss veg.
Han sjöng dess kraft, dess lugn i bistra öden.
Dess tysta trohet, som kan trotsa döden.
Sist sjöng han hänryckt om de flydda tider,
Hur detta samma folk vår möda bar,
Dess tunga sorger och dess hårda strider,
Som skapat oss de lugna solskens dar.
Med fädrens stora, ärorika minne
Till hugstor bragå han äggade vårt sinne.
Nu är han stum. Där strålar mot vårt öga
En bild dock evigt ung i diktens brand.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
