Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 75
men fröken Carolina återvände beslutsamt från känslans högre
regioner till affärsintressenas.
— Hundarna få alltså stå kvar, om ni lovar att vara mycket
aktsam om dem, sade hon. — De heta Gog och Magog. Gog
tittar åt höger och Magog åt vänster. Och så var det ännu
en sak. Jag kan aldrig tro, att ni har något emot, att stället
får behålla sitt gamla namn, Carolinas tjäll.
— O, hur kan ni tänka något sådant! Just det tyckte vi
ända från första da’n var så särskilt trevligt.
— Jag ser, att ni äro förståndiga flickor, sade fröken Caro-
lina i gillande ton. — Men har ni hört så galet? Varenda en,
som förut kom och spekulerade på huset, ville veta, om det
gick an att få bort namnskylten, så länge de bodde där. Jag
sade dem rent ut, att namnet hörde till stället. Detta har varit
Carolinas tjäll, ända se’n min broder Aaron lämnade det åt
mig i sitt testamente, och Carolinas tjäll ska det förbli, tills
jag dör och Maria dör. När vi kommit så långt, må den nye
ägaren ge stugan vad vräkigt namn han önskar. Det angår
oss inte. Men nu kanske det skulle roa er att gå igenom huset
och titta på allting, innan vi anse saken avgjord.
Denna upptäcktsfärd väckte flickornas stora förtjusning.
Utom det stora vardagsrummet eller förmaket fanns det på
nedra botten ett kök och ett litet sovrum. En trappa upp fun-
nos tre rum, ett stort och två små. Anne förälskade sig genast
i ett av de små rummen, som vette utåt furudungen, och hop-
pades, att det skulle bli hannes. Det var tapetserat i blått och
hade ett litet gammaldags toalettbord med blankpolerade ljus-
hållare på ömse sidor. Det smårutade fönstret omgavs av vita
musslinsgardiner med rynkade remsor, och därunder stod en
liten bänk, som helt frestande inbjöd rummets innehavarinna
att slå sig ned för att läsa eller drömma.
— Det är så bedårande alltihop, att jag vet vi skola vakna
och finna, att det varit en ljuvlig dröm, som försvinner vid
hanegället, sade Priscilla, när de gingo sin väg.
— Fröken Carolina och hennes brorsdotter se mig litet väl
bastanta ut för att lösas upp som en flyktig dimma, skrattade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
