- Project Runeberg -  Drottning Karin. Historisk roman från Erik XIV:s tid /
222

(1899) [MARC] Author: Wilhelm Granath
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 222 —
Hexan, hvilken enligt vikingens mening, felat i vak-
samhet, blef först tilldelad sextio slag under fotsulorna och
derefter inkastad i ett mörkt hvalf.i borgen samt derifrån
uttagen vid nästa högtid, då hon fördes till offerlunden och
offrades å båle till gudarnes ära.
Natt och dag satt jungfrun utanför slottet på sin sten
och grät strida tårar; men ingen hade något förbarmande
med henne och man gaf henne blott så mycken föda, att
hon nätt och jämt kunde lifnära sig.
Hon bad till gudarne om döden, men gudarne hörde
henne inte.
Då kom hon att tänka på hvite Krist, hvilken hennes
älskade Manfred dyrkade och om hvilken han flera gånger
talat till henne. Kanske denne nye gud kunde, hjelpa
henne. Hon kände honom inte; men det var ju hen-
nes Manfreds gud, hvarför skulle han då mte kunna
vara äfven hennes? _
Och hon började be denna bön, hvilken lefver pa fol-
kets läppar ännu i dag här i trakten af Mälsåker och kallas
för »jungfruns bön» :
»D, hjelp mig, hjelp mig, hvite Krist,
Du har förmåga dertill visst.
Jag känner dig ej, hvite Gud,
Jag aldrig, sett din hvita skrud,
Jag aldrig sett din offerlund.
Ej gjort med dig förbund.
Dock, hjelp mig, hjelp mig, hvite Krist,
Du har förmåga dertill visst.»
Så bad jungfrun i sin vånda. — Och se! — Efter nå-
gon tid hördes det en så ovanlig rörelse i. skogen. Det
föreföll jungfrun, som om skogen i hast blifvit befolkad.
Hon intogs först af räddsla och tänkte, att det var skogens
åboar eller skogsrår och spöken, som nalkades henne. Hon
intogs af en förfärlig fruktan och förde händerna med
möda till sitt hjerta liksom för att hejda dess slag och nu
bad hon innerligare än förut:
O, hjelp mig, hjelp mig, hvite Krist,
Du har förmåga dertill visst.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 20:16:52 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/drottkarin/0226.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free