Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
347 —
Han tog den jungfruns gullgula hår
— Ungt är mitt lif. —-
Och gjorde harposträngar derå.
— Våller mig den tunga. —-
Hon såg nu så ömt ned på junkern under tystnad.
Då hördes plötsligen en mild stämma säga:
Helena I
Jungfrun spratt upp och såg mot dörren, hvarifrån hon
hört ljudet komma.
Der stod fru Malin!
— Helena! sade hon åter.
— Moder! svarade jungfrun och steg upp.
Arma barn, sade fru Malin och bredde ut sina ar-
mar mot sin dotter, hvilkeü lät sluta sig i hennes famn.
— Goda moder!
— Du englabarn i godhet!
. Ack, moder!
— Du flyr från de höga salarna, från det förnäma
främmandet för att här i tysthet utöfva kärleksverk vid den
olycklige ynglingens plågoläger.
— Beröm mig ej, min mor.
– Jo, mitt barn, jag .vill berömma dig och jag har
skäl dertill. Den barmhertige samariten ■–––––-
— Moder — Holger är min barndomsvän, min lek-
kamrat från flydda tider.
— Ja, min Helena, ännu ser jag i minnet eder rasa
och leka här vid Mälsåker eller vid Hjortsberga. Barna-
vänskap är ofta vänskap för lifvet. Men, min Helena, du
får. ej sitta här längre. Du måste ut i luften, ut för att
förskingra dina tankar. Kom! Bolla får en stund sitta här.
— Nej, moder.
Fru Malin svarade icke på denna motsägelse utan gick
fram till sängen och såg på den bleke och blodige junkern.
— Arme Holger, suckade hon.
— Illa har han blifvit skadad, moder.
. — Han håller i sitt svärd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
