Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 542 —
Han erinrade sig då de båda små sångarne och ut-
ropade :
— Herrar riddersmän, herrar riddersmän, lyssnen till
gossarnes sång ännu en gång!
— Sång! utropade riddar Gustaf Stensson.
— Ja, två de allra sötaste gossar skola sjunga, svarade
fader Sven.
— Lefve sång! Sång och kärlek gå hand i hand, skro-
derade herr Gustaf och drack.
— Kommen fram, mina små herrar, och sjungen för
riddersmännen, sade Sven Vintappare och vände sig till
den mörka vrå, der han trodde, att gossarne och den blinde
gubben ännu voro. —
Men de funnos ej längre qvar.
— Nå, hur går det med sången? ropade riddar Gustaf.
— Minnsann har det tiggarföljet inte gått utan att
säga så mycket som tack för välfägnaden, puttrade fa-
der Sven.
— Otack är verldens lön, Sven Vintappare, sade herr
Kils Sture.
— Ja, ja, så är det, svarade vintapparen, så är det,
nådig herre.
Emellertid hade den hederlige vintapparen vunnit sitt
mål, trots det att gatsångarne hade gått; ty riddersmännen
hade blifvit störda i sin träta, som de sedan inte fortsatte
och hvilken förföll af sig sjelf, då riddar Gustaf Stensson
kort derpå lemnade källaren.
— Det är en hård natur, denne Gustaf Stensson har,
sade en af riddersmännen.
— Alls ej ridderlig, instämde en annan.
Ingen invände något mot detta påstående, hvilket så-
ledes, och det med rätta, tycktes vara öfverensstämmande
med allmänna meningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
