Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Lifvet och Religionen - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
59
II.
Af dessa två element bestod Gogol. »Puschkin >,
säger han, »representerar det medlande» — naturligtvis
icke i betydelsen af halfhet, oren sammanblandning utan
i betydelsen af den renaste förening, syntes af de båda
elementen. »Hos honom befinner sig allt i jämvikt»,
slutar Gogol.
Själf saknar han Puschkins jämvikt. Puschkins
harmoni blir hos Gogol disharmoni, enhetligheten
splittring, endräkten slitning. Han företer en af de största
rubbningar i jämvikten, som någonsin ägt rum inom en
människosjäl. Byggnadens hvalf rämnade, den skakade
i sina grundvalar och föll, »och dess fall var stort.»
I denna brist på jämvikt mellan de två urelementen —
det hedniska och det kristna, det lekamliga och det
andliga, det reala och det mystiska — ligger
förklaringen till Gogols öde — icke blott hans
skriftställar-öde utan hans religiösa öde och hans lifsöde.
Slitningen och disharmonien i hans inre väsen
afspeglar sig äfven i hans yttre. Det frapperar vid första
anblicken: där är något egendomligt, alla andra
människor olikt, något till ytterlighet spändt och skärpt och
på samma gång brutet, sjukt. »Den långa, hvassa näsan
och de försiktigt spejande ögonen gåfvo åt ansiktet
något fågelaktigt, spanande», säger en antecknare. —
»Så blicka de tankfullt skådande storkarna, där de stå
på ett ben på de ukrainska stugtaken.» En skarpögd
och melankolisk, ensam fågel.
Äfven på den ytligaste iakttagare gör Gogols yttre
ett skrämmande, nästan hemskt och på samma gång
löjligt, komiskt intryck: en otäck karikatyr. Han
förlöjligar andra och är själf löjlig. »Du gör ju dig själf
till en komisk person!» säger Pogodin till honom.
>Jag är just komiker», medger Gogol, »och hela jag är
en karikatyr.» Ju mer man ser på honom, dess mera
hemskt, nästan ohyggligt, fantastiskt blir detta löjliga.
»Den mystiske dvärgen», kallade honom hans
skolkamrater i Njesjin. Äfven Dostojevski hade lagt märke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
