Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Lifvet och Religionen - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till detta mystiska, fantastiska, då han kallade honom
»löjets demon.» »Han är en förskräckligt konstig kurre!»
utropar en af hans vänner. »Konstig kurre» —
uttrycket är alltför godmodigt och vänskapsfullt förtroligt.
Han är snarare ett monstrum. »Hvad är det där för
en, hvarifrån kommer den?» — är första tanken, då ens
blick stannar på Gogols ansikte i en samling af
vanliga mänskliga ansikten, om än de minst alldagliga,
de mest genialiska. Fågel, dvärg, demon,
karikatyr, spöke — något hvad som helst, blott icke en
människa eller åtminstone icke alldeles en människa.
»Till den grad var Gogol för mig icke
människa, att jag, som alltsedan ungdomen varit ohyggligt
rädd för lik, omöjligt kunde få den känslan under hela
sista natten» — d. v. s. känslan af naturlig fasa inför
den liflösa kroppen — så skrifver S. T. Aksakov, en
af Gogols närmaste vänner, omedelbart efter hans död.
Den lefvande Gogol är för Aksakov »icke människa»,
den döde är icke ett lik. Den lefvande är för honom
mera mystisk, mera spöklik än den döde.
Och ju närmare människorna komma honom, dess
starkare känna de detta fruktansvärdt aflägsna,
främmande, sällsamma, som är omöjligt att vänja sig vid
och som ibland ingifver äfven hans närmaste vänner
en känsla af oförklarlig fientlighet, blandad med skräck
och äfven vedervilja. Pogodin kallar honom med
»vänskaplig» öppenhjärtighet »den vidrigaste af varelser.»
»Öfverhufvud var det något frånstötande hos honom»,
anmärker Sergej Aksakov. »Jag vet icke», tillfogar han
i detta sammanhang, »om någon älskat Gogol allenast
som människa. Jag tror det ej; det var också omöjligt.»
Schevirjev, också en gammal vän och delvis hans
lärjunge, finner hos honom »en andlig osnygghet,
härflytande ur omåttlig egenkärlek.» Somliga anklaga
honom för skenhelighet, andra bekänna, att de betrakta
honom som »kandidat till eremiternas helgongloria...
eller till dårhuset», och så godt som i »vännens» och
»lärarens» närvaro resonera de om hans »vansinne» och
den »illistiga förställning» som var parad med vansinnet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
