Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Lifvet och Religionen - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
93
historia»; han skulle förstått, att denna ordlikhet ej är
en blott och bar tillfällighet. Men nu betyder lidelse
för honom synd, lidelsefrihet helighet. »Tagen er till
vara för all lidelse», förmanar Gogol, »tagen er till
vara för att ens i det gudomliga inmänga något af
passion. Gud kräfver af oss en fullkomlig, himmelsk
lidelsefrihet, och endast i den låter han sig förnimmas.»
En gång i tiden var kristendomen för honom den
största bland handlingar, en ny heroism, ett nytt slags
hjältedåd. Nu blir den fullkomlig buddistisk
overksamhet, afsvärjelse af lifvet, passiv betraktelse.
»För-kunnaren af den österländska katolicismen måste vara
sådan, att han beveker alla hjärtan blott och bart genom
sin ödmjuka uppsyn, sina slocknade blickar och sin
lågmälda, hjärtegripande stämma, stigande ur en själ, i
hvilken alla världens begärelser dött...-» Här
sammansmälter österns katolicism, morgondagern, med
västerns, kvällsdagern, till en enda världsskymning. »Vår
religion och den katolska är ett och detsamma», säger
Gogol själf. Icke utan anledning varnar honom
Sche-virjev: »Tag dig till vara, så att du inte smittas».
Ruelsens och skräckens gamla munksång, som i de mörka,
medeltida katedralerna klingade genom orgelns dystra
brus: Dies irae, dies illa... — öfverröstar den nya
sången Kristus är uppstånden, som borde tona fram
genom den jublande klockklangen i den tillkommande
kristendomens solljusa tempel, i den heliga Sofias, Guds
vishets, allmänneliga kyrka.
Icke död för uppståndelse, utan död utan
uppståndelse. Ej en fruktan till hjärtats glädje utan
endast fruktan, en i det oändliga växande skräck. »Jag
fasar för allt», så karaktäriserar Gogol själf sin
kristendoms källa. »Jag tror numera inte på något, och om
jag möter något vackert, sluter jag strax ögonen och
försöker att ej se det. Det strömmar graflukt emot
mig från det... Det är till bara för ett ögonblick,
hviskar en dof stämma i mitt öra... Vi endast
för-törna Gud genom vår glädje; det är icke sådana tider
nu, att man har rätt att glädja sig åt något.» Ingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
