Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Än stod der, omstrålad af skimrande vaxljus, herr
Malkolm N:s silfverbeslagna likkista med hela ståten omkring,
än uppdykade der en ung, ljus gestalt: det var den man,
vid hvars blotta namn hennes hjerta så klappade, att slagen
voro hörbara, och han såg på henne med en blick, der
vemod och förakt stridde med hvar andra. Slutligen syntes
hennes egen bild, men ej tydlig: den visade sig blott på
kanten af månfloden, sjönk och reste sig, utan att någonsin
hinna upp, tills villan försvann derigenom, att dörren gick
upp och en betjent med ljus trädde in.
Med upplysningen blef äfven lif. Ett skönt barn, den
lilla Ottanie, kom inspringande, ropande Marie Louises namn, \
och efter den täcka sylfen följde en ung vacker qvinna i sin
middags blomma: det var friherrinnan Charlotte, den forna
fattiga frökens beskyddarinna.
»Hvad gör du här, Marie Louise, så ensam!» sade hon
i lätt förebrående ton. »Jag tror du åter svärmar.»
»Nej, jag har redan svärmat ut och tänkte endast en
smula på mina gamla drömmar!» svarade Marie Louise, i
det hon jemte friherrinnan satte sig vid ett litet arbetsbord,
som hade plats på en bred upphöjning vid ena fönsterraden.
Ottanie lekte vid sin mors fötter, och det klädde
friherrinnan oförlikneligt väl att vara mor, ehuru en noggrann
betraktare skulle märkt, att denna ömhet röjde sig mera i
de vackra, behagfulla åtbörderna än i uppfattningen af en
mors djupare pligter.
»Lilla Ottanie går nu med sin docka bort på
divansmattan och leker der — här vid fönstret drar det på
Ottanie, som nyss varit sjuk!» Och med en smekning
affär-dades den lilla.
»Se så, kära Marie Louise, nu äro vi ensamma — barn
böra aldrig höra, när qvinnor tala i vissa ämnen . .. Låt mig
nu veta» (här spelade ett fint leende öfver friherrinnan
Charlottes läppar) »om du ej upphört att vurma för din trollske
landtmätare? Inser du ej, att himlen sjelf blandat sig i denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
