Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
person, söm utarrenderat boställsbyggnaden, dragit försorg
om att största delen, d. v. s. den möjliga delen af
ofvanan-forde olägenheter var af hjelpt, att tillräckligt förråd af bränsle
fans och att ställets grannskap, några anspråkslösa
bondgårdar, der von Wallden nedlät sig att göra påhelsningar
för att på kredit erhålla åtskilliga förnödenheter, icke blefvo
så ogena som de säkerligen eljest blifvit.
Första anblicken af det nya hemmet betog emellertid
Marie Louise helt och hållet sista smulan af det mod, som
ännu upprätthöll henne, då hon med sin mor och son satte
sig i det anspråkslösa åkdonet, med Malkolmsnäs lemnande
bakom sig, troligen för evigt, ända till sista skymten af ett
förfinadt lifs behof.
Wallden hade rest några dagar förut för att ställa i
ordning och mottaga dem.
En fuktig luft, omöjlig att förekomma, slog mot de
inträdande, hvilka i den så kallade salen funno en brasa att
upptina sig vid. Den enda tjenare, herrskapet behållit, en
gammal beskedlig piga, som också flyttat förut, tog med
djupa nigningar och hemliga tårar mot sin ståtliga fru, sin
granna hennes nåd, nu klädd så enkelt som den nya
belägenheten fordrade, för att ej göra kontrasten allt för skärande.
»Hvar är min man?» frågade Marie Louise, upplösande
resklädema på sitt lilla barn och under det hon, endast
seende åt den flammande brasan, saknade mod att blicka
omkring sig.
»Jo», svarade gamla Johanna, »hennes nåd må inte bli
ledsen, men bäst löjtnanten gick här, så kom det en sådan
oro öfver honom, att han inte kunde vara stilla en minut.
’Hör du, Johanna*, sa han, ’du ser att här inte kan uträttas
något vidare. Jag skall skrifva ett par rader till frun, för
jag måste bort i ett angeläget ärende T Och så skref han
detta häringa och lemnade mig.»
»Det är bra!» yttrade Marie Louise, sväljande tårarne.
»Gå, kära Johanna, och sätt på litet té åt oss, varmt och
godt — jag skall sjelf hjelpa oss till rätta här inne så länge.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
