Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Om hämnden för hertigarna och om det nya konungavalet (åren 1318—1320)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stadsboarna sade honom rent ut, att det skulle icke
ske med deras vilja, och drogo upp vindbryggan
framför honom. Och krigsfolket på slottet och
köpmännen i staden klädde sig i sina rustningar och
togo sina vapen för att strida mot konungen och
drifva honom bort från staden. De tågade ut på
Norrmalm väpnade med spjut, svärd och påkar samt
angrepo konungens män. Där miste Jöns Olofsson
sitt lif. Konungen bröt då upp och drog sig
undan och tillbaka till Nyköping. —
— Under tiden samlade sig hertigens folk. Då
sade konungen: »Nu märker jag, att det ser illa
ut. Hertigens härsmakt är mig för stark.» Och
då sände han bud till Danmark och bad konung
Erik om folk och hjälp; lånet skulle blifva väl
återgäldadt. Han bad ock sin son, junker Magnus,
komma hem och vinna riket åt sig. —
— Magnus var mycket älskad och omhuldad
af sin morbroder, konung Erik. Af denne fick han
sexhundra ryttare med på färden, och konung
Birger satte då Visingsö och en stor del af Småland
i pant. Det var raska och orädda kämpar med
goda hästar och goda rustningar, som då följde
junkern från Danmark och lydde hans bud. Deras
anförare var herr Martin Dufva. Han vet nog, hur
mycket han uträttade i Sverige. De tänkte intaga
hela landet, men fingo vända om och nöja sig med
mindre. —
— Sedan vardt Nyköping belägradt; det gjorde
Birger mycken oro. När han såg fienden närma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
