- Project Runeberg -  Hans fäders Gud och andra berättelser från Klondyke /
44

(1918) [MARC] Author: Jack London Translator: Mathilda Drangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den stora frågan - II.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


hungersnöd. Om du inte hade kommit i hennes väg,
skulle hon ha förblivit sådan. Din ankomst gjorde
henne lyckligare; och om du går och lämnar henne
jämförelsevis i välstånd för hela hennes liv, skall hon
i alla fall bli lyckligare än om ni aldrig hade råkats.»

»Nej, nej», invände han, »det vore inte rätt.»

»Hör på, Dave, du måste förstå. Hon är inte av
ditt släkte. Det finns ingen rasfrändskap mellan er.
Hon är inföding här, har sitt ursprung från
vildmarken, står i frändskap med den och kan omöjligt
höja sig över den. Hon är född vilde och skall dö
som vilde. Men vi — du och jag — vi tillhöra den
härskande, den utvecklade rasen, som är jordens salt
och som råder över den! Vi äro skapade för varandra.
Dragningen mellan varelser av samma ras är den
mäktigaste, och vi tillhöra samma ras. Både förnuft
och känsla understödja denna dragning. Själva
instinkten dikterar den. Det kan du inte förneka. Du
kan inte göra dig fri från de generationer, som ha gått
före dig. Du är ättling av förfäder, som ha fortplantat
sig i tusen — ja, i hundratusen århundraden, och din
ätt får inte avbrytas här. Det kan inte ske. Din
härkomst tillåter det inte. Instinkten är mäktigare
än viljan. Rasen är mäktigare än du. Kom och låt
oss resa, Dave! Vi ä’ unga ännu, och livet är skönt.
Kom!»

Winapie gick ut för att ge hundarna mat, hans
blick följde henne, och han skakade på huvudet och
upprepade med svag röst sina invändningar. Men
Karen Sayther lade sin arm om hans hals och tryckte
sin kind intill hans. Och hela ödsligheten i hans
nu-varande liv reste sig inför honom — den fåfänga

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:15:23 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/fadersgud/0048.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free