- On this page / på denna sida
- Senare avdelningen
- Varför!
- On this page / på denna sida
- Senare avdelningen
- Varför!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tycktes ana hennes närvaro och som upprepade med
obeskrivlig ljuvhet de henne så dyrbara orden. Jag såg
ett uttryck av smärta måla sig i hennes nåds milda,
godhetsfulla anlete, såg hennes läppar darra och
några tårar trilla nedför hennes kinder. Hon vände
sig hastgt bort och gick ut. Jag följde henne, ty hon
hade glömt sin nyckelknippa. Vi gingo genom förmaket.
Översten satt där, med huvudet lutat i handen, och
tycktes läsa. Han hade ryggen vänd åt oss. Hennes
nåd smög sig sakta bakom honom, kysste hans panna
och kvävde, i det hon gick in i sängkammaren, en
frambrytande snyftning, översten såg förvånad efter henne,
blickade sedan på sin hand, våt av sin hustrus tårar,
kysste bort dem och återtog sin tankfulla ställning.
Efter en stund följde jag hennes nåd in i sängkammaren,
men hon var där ej mera; hennes psalmbok låg uppslagen
på soffan. Bladen buro tårespår. Äntligen fann
jag henne, sedan jag gått hela våningen omkring, i
köket, där hon gav kokerskan en liten skrupens, för det
hon glömt skilja kotlettraden från fårbringan, som
fräste på elden, vilken förseelse verkligen var oförlåtlig,
då jag redan tvenne gånger hade tillsagt om, att vi
skulle ha fårbringan till middagen och kotletterna till
kvällen.
»Man kan aldrig lita på någon annan än sig själv»,
sade hennes nåd, som en liten pik åt mig, då jag lämnade
henne nyckelknippan.
Jag lämnade Elisabeth numera varken natt eller dag.
Med en förundransvärd hastighet tycktes nu hennes
jordvarelse skynda mot sin upplösning. Det tycktes,
som hade det första kärlekens ord hon hört varit en
lösen till hennes plågade själs befrielse.
Det går så med många jordens barn. De strida mot
plågans udd i många, många år, leva, lida och strida.
Udden brytes och de sjunka ned kraftlösa. Sällheten
räcker dem sin bägare. De sätta läpparna till
purpurbrädden — och dö!
Jämte Helena och mig var professor L. nästan
beständigt omkring Elisabeth. Dels läste han högt för
henne, dels talade han med oss, på ett sätt, som måste
uppliva hennes slumrande gudaktighetskänsla och
stärka hennes tro på de dyra sanningar, som stå, likt
ljusa änglar, vid de döendes läger.
En gång ställde han till henne flera frågor över
hennes tillstånd. Hon svarade: »Jag har nu ej styrka
att klart tänka — jag har ej kraft att pröva mig. Men
jag känner... jag har en förhoppning... Jag anar en
klarhet!...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
