- On this page / på denna sida
- Senare avdelningen
- Varför!
- On this page / på denna sida
- Senare avdelningen
- Varför!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Herren upplyse sitt ansikte över dig!» sade med
stilla värdighet och förtröstan professor L.
Dagen därefter bad Elisabeth att hela familjen måtte
församlas hos henne. Då vi alla, jämte professor L.,
under en hemsk tystnad voro samlade i hennes rum,
nämnde Elisabeth vid namn den, som hon önskade
skulle nalkas hennes säng, fattade dens hand och kysste
den, i det hon ödmjukt bedjande uttalade ordet:
»förlåt!» Så gick hon igenom alla. Ingen förmådde tala,
och det sorgliga »förlåt, förlåt!» var det enda ljud, som
genombröt suckarnas kvalfulla sorl.
Översten och hans hustru stodo ännu ensamma kvar.
Då förblev Elisabeth en stund tyst och andades tungt
och beklämt. Slutligen sade hon: »Vill min farbror
komma till mig?»
Översten gick fram, hon sträckte sina armar upp
mot honom, han böjde sig ned till henne, de kysstes.
O, vilken kyss! Den första och den sista — kärlekens
och dödens!
Man hörde intet ord. Blek, som en döende, och med
vacklande steg avlägsnade sig översten. Med darrande
röst sade Elisabeth: »Lyft mig upp ur sängen och led
mig till min faster.»
Vi lydde. Hon visade en ovanlig styrka, och gick,
stödd på två personer, till andra ändan av rummet, där
hennes nåd, som ej tycktes ana hennes avsikt, satt
gråtande.
»Hjälp mig», sade Elisabeth, »att lägga mig ned på
mina knän!»
Hennes nåd reste sig hastigt upp, för att hindra
henne, men ändå hastigare låg Elisabeth för hennes
fötter, kyssande dem, under det hon med konvulsiviska
suckar framstammade: »Förlåt! förlåt!»
Nästan livlös bar man henne åter i sin säng.
Ifrån denna stund lämnade ej översten henne mera.
Natten, som följde denna dag, och dagen därpå, låg
hon stilla, men tycktes lida fysiska plågor. Mot
aftonen, då professor L., översten och jag sutto tysta vid
hennes säng, vaknade hon ur en stilla slummer och
sade högt med en klar röst: »Han har älskat mig! Jord,
jag tackar dig!»
Därefter sjönk hon åter i ett slags slummer eller
dvala, vilken fortfor omkring en timme. Andedräkten,
som under denna tid hade varit ganska hastig, började
då så småningom avmattas. Ett långt mellanrum
uppstod — så kom en suck... ännu ett längre uppehåll,
och så åter en suck. På en gång tycktes den alldeles
avstanna. Det var en förskräcklig stund. En lätt kramp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
