- Project Runeberg -  Fartens tjusning /
130

(1928) [MARC] Author: Henry Segrave
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. VIII. 1923

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

130

en storm av visslingar, skrik och skrän. Det blev en scen,
som trotsar varje beskrivning.

Medan allt detta försiggick, körde jag på av alla krafter,
jag vet knappast hur, men fortfarande utan den ringaste
tanke på att vinna. Jag skall aldrig glömma vilken chock
jag fick, när jag med en fart av över 185 km. i timmen
nådde krönet av en backe och plötsligt endast ett par
hundra meter längre bort, på högra sidan av vägen fick
syn på en låg röd vagn.

Vid tillfällen sådana som dessa arbetar hjärnan med
blixtens hastighet, och jag hade god tid på mig för att
undra, om detta verkligen kunde vara Salamano. Mitt
förstånd förnekade visserligen detta: »Det är ju löjligt att
bara vilja inbilla sig en sådan sak. Han har ju flera
kilometers försprång».

Inte ens när jag passerade vagnen, brydde jag mig
om att kasta en blick på vagnsnumret, så övertygad
var jag, att det ej kunde vara han! Men det var han,
och vi hade icke väl passerat, förrän Dutoit, glömsk av
allt annat, formade sin hand till en tratt och tjöt i mitt
öra: »Cest le quatorze qui est en panne! Nous sommes
en tete!» (Det är nummer 14, som har gått sönder, vi
ligga först!)

Jag kunde knappast tro mina öron — för första gången
i historien var det en engelsk vagn, som ledde i Grand
Prix med ett enda återstående varv.

Kommer jag väl någonsin att glömma dessa sista få
kilometer? Varje litet ljud, som motorn gav ifrån sig, verkade
hundrafalt förstorat, varje kurva verkade omöjlig, min
hjärna nekade att samarbeta med mina händer och fötter.

Av de 43 km„ som ännu återstodo, tillryggalade vi
minst 33, under det att vi ideligen sågo oss om, och varje

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:41:50 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/fartenstju/0142.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free