Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Dä jag pä morgonen anlände, kom den redlige gubben
brukspatronen med det välvilligaste leende emot mig. ’Nå,
kommer du ändtligen, min son t* hette det; och införande
mig i sitt arbetsrum, utvecklade han klart ställningen af
värt hus. Han hade redan innan min hemkomst, på vår fars
begäran, med Lindman genomgått alla böckerna. Han är
ut-nämd till din förmyndare och önskar att du, tilldess bröllopet
inträffar, förblifver hos honom. Hela lösöreboet blir försåldt
att betäcka skulderna. Sjelfva gården hoppades han dock
kunna rädda åt oss, och han föreslog mig att låta vår gamle
hederlige Lindman tills vidare hafva den på arrende. Jag
svarade ja till alla hans förslag. ’Gud vet, min son,* sade han
med ett mildt förebrående leende, ’affärsman måtte du ej vara.
Men var trygg: sakerna hvila i din tillkommande svärfars
händer, annars skulle jag vilja råda dig till litet mera
försig-tighet.’. Då han ej kunde uppmuntra mig, sade han vänligt:
’Min bäste gosse, äfven jag förlorade en gång en kär, mycket
kär fader, men det måste vara måtta med allt här i verlden,
således äfven med sorgen. Jag var vid den tiden förlofvad
med min uu bortgångna evigt saknade maka; derföre
bemödade jag mig att för hennes skull qväfva min smärta. Och ser
du, Waldemar, så bör äfven du göra. Du bedröfvar Julie, om
du visar dig så inför henne*.”
”Den stackars orolige fadern — han förstod dig ej.”
”Icke med en half aning... Rörd af hans faderliga
godhet och djupt kännande huru litet jag hade att gifva dem i
utbyte mot deras kärlek och förmögenhet, eller rättare
rikedomar, ty Julies hemgift kunde tillfredsställa den mest
anspråksfulla väntan, beherrskade jag de upproriska känslornas
storm och lofvade vid min heder och den bortgångnes minne
att göra mig värdig den lycka, han ville skänka mig. Julies
sällhet, försäkrade jag — och jag skall hålla ord, ehuru på
bekostnad af min hela jordiska lycka — hennes sällhet skall
blifva målet för mina önskningar och ifrigaste bemödanden
.... Nu är jag nöjd, min son!’ svarade han tillfredsställd. Jag
vill föra dig till min dotter.*’
”Ack, stackars broder!”
”Halft drömmande följde jag med till förmaket, der Julie
satt vid sitt fortepiano. Hon rodnade djupt, då jag nalkades och
tog hennes hand. ’Ah, intet krus,’ ropade gubben, ’fästman
och fästmö helsa ej så hvarandra!’ Vi stodo båda liksom bild-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
