Finland i 19de seklet. Framstäldt i ord och bild af finska skriftställare och konstnärer / 101 (1893) With: Leo Mechelin Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Politisk öfversigt af L. Mechelin - Regeringsperioderna efter 1809 - Alexander II:s

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

därför var van att anlita biträde för rättegångsskrifters uppsättning och emottagna handlingars
tydning. I den muntliga förhandlingen inför domstol var det aldrig parterna förmenadt att
uttrycka sig på finska, och undantag voro de domare, som endast genom tolk kunde meddela sig
med de rättssökande. I själfva verket hade just bondeståndet vid 1809 års landtdag bland sina
petitioner upptagit äfven den »om rättighet att allt framgent i alla äfven till högsta ort gående
publika akter, suppliker och rättegångsmål, få betjena sig af det förut brukliga svenska språket».
Om ock denna petition dikterats, ej af likgiltighet för finskan, men af farhåga för förändring i
annan riktning, förklarar den dock i sin mån, hvarför språkfrågan ej tidigare kommit på
dagordningen. Och visserligen har det varit af gagn, ej endast i formelt hänseende, att man i det unga
finska statslifvet till en början fick betjena sig af ett redan stadgadt kurialspråk och ej alltför
snart behöfde taga ihop med den svåra uppgiften att dana och använda ett andra kurialspråk.

Men i den mån den finska literaturen och folkbildningen utvecklades samt
nationalmedvetandet höjdes, framstod det finska språkets uteslutning från officiel användning alltmera såsom ett
missförhållande, hvilket förr eller senare måste aflägsnas. Under Kejsar Nikolais regering hade,
på tillskyndan af ett fåtal
särdeles ljusskygga och
kortsynta styrelsemedlemmar, ett
försök att hämma den finska
literaturens utveckling blifvit
gjordt genom föreskrift till
censuren den 8 april 1850
att icke tillåta tryckning
af andra finska skrifter, än
sådana som afsågo »religiös
uppbyggelse eller ekonomisk
nytta». Denna onaturliga
föreskrift kunde ej
upprätthållas. Och det politiska lifvets
återuppväckelse gaf sedermera
ökad fart äfven åt literaturen
på finska, jämte det frågan om
språkens ställning i det
offentliga lifvet nu ådrog sig en
annan uppmärksamhet än förr.

Riddarhuset.

Det var under sådana förhållanden, som Johan Wilhelm Snellman (1806—1881), den
framstående publicisten och filosofen, hvilken på våren 1863 kallats till ledamot af senaten och kort
därpå, efter Langenskiöld, öfvertagit finansportföljen, utverkade Kejsarens godkännande af en
grundläggande förordning i språkfrågan. Detta skedde under Kejsarens ofvan omtalade inspektionsresa
till lägret vid Tavastehus, och redan den 1 augusti 1863 utfärdades denna förordning, hvars
hufvudsakliga stadganden lydde: »Ehuru svenska språket fortfarande förblifver landets officiela språk,
förklaras det finska tungomålet likväl vara med det förra lika berättigadt uti allt sådant, som
omedelbarligen berör den egentligen finska befolkningen i landet; i följd hvaraf skrifter och
handlingar på finska hädanefter skola vid alla domstolar och embetsverk i Finland utan hinder
emottagas.»

Angående riktigheten af den princip, som härigenom erkändes, torde meningarna icke varit
delade. Men det har i senare tid anmärkts, att en sådan förordning icke bort utverkas utan
beredning i senaten och att språkfrågan bort lösas under medverkan af ständerna. För öfrigt skulle
denna förordning endast utgöra det första steget. En stor del af den följande tidens partistrider

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>