Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
etnograf och lingvist ansluta sig till en af vetenskapsakademin i S:t Petersburg utsänd
forskningsexpedition, måste han emellertid i följd af sjukdom afbryta sin resa och återvända till hemlandet.
Under sin hemma varo utgaf han små syrjänska och tscheremissiska språkläror på latin.
Efter en kort mellantid begaf sig Castrén i februari 1845 på en ny, mödosam Sibiriefärd,
hvilken räckte hela fyra ar, och undersökte nu en mängd olika språk och dialekter: samojediska,
mongoliska, tungusiska, tatariska, jenisej-ostjakiska, kottiska och ostjakiska.
Efter sin hemkomst erhöll Castrén år 1851 professuren i finska språket och litteraturen,
hvilket embete nyligen blifvit inrättadt. I sin professorsafhandling De ajfixis personalibus
lingua-rum altaicarum (1850), söker han uppvisa den altaiska språkfamiljens, d. v. s. de finsk-ugriska,
samojediska, turkiska, mongoliska och tungusiska språkens, inbördes öfverensstämmelse vid
bildandet af person al änd el ser. Ett år tidigare hade Castren såsom den första frukten af sin resa
offentliggjort en kort ostjakisk språklära och ordbok. De föreläsningar, hvilka han såsom professor
var skyldig att hålla, omfattade synnerligen vidsträckta områden, och utarbetandet af desamma tog
en stor del af hans krafter i anspråk. Hela den tid, som blef öfrig, använde han till arbete på
en samojedisk grammatik. Men hans arbetsdag blef icke lång. Redan den 7 maj 1852 dukade
han under för en på hans mödosamma resor ådragen lungsjukdom.
Castréns efterlemnade skrifter och material offentliggjordes, slutredigerade till största delen af
andra personer, både på tyska och svenska i serierna Nordische Reisen und Forschungen I—XII
och Nordiska resor och forskningar I—VI. Den svenska serien omfattade endast de arbeten,
som ansågos kunna intressera en större allmänhet: reseminnen och resebref, etnologiska och
mytologiska föreläsningar äfvensom en del smärre skrifter. Den tyska serien omfattade dessutom en
samojedisk grammatik och ordbok äfvensom ostjakiska, tungusiska, burjätiska, koibaliska och
karagassiska samt jenisej-ostjakiska och kottiska språkläror.
På det finsk-ugriska området är Castréns hufvudarbete en finsk mytologi, i hvilken han
utvidgat den finska mytologin till en finsk-ugrisk och gifvit en i sina hufvuddrag riktig bild af
densamma. Om man tar hänsyn till den korta tid, på hvilken detta arbete utfördes, måste man
rentaf förvåna sig öfver detsamma. Såsom språkman bidrog Castrén förnämligast till de
samojediska, mindre till de finsk-ugriska språkens utredning. Hans snillrika, allt uppoffrande
personlighet skall i den vetenskapliga forskningens historia alltid stå såsom en af de skönaste och mest
upplyftande företeelser.
På den akademiska lärostolen för finska språket efterträddes Castrén af Elias Lönnrot, om
hvars mångsidiga, verksamhet redan i detta arbete varit fråga och längre fram i sammanhang med den
finska litteraturhistorien vidlyftigare skall talas. Vi behöfva därför icke här nämna, huru Lönnrot
publicerade Kalevala, Kanteletar, finska folkets ordspråk, gåtor och besvärjelser. Han
offentliggjorde dessa folkpoesins alster såsom en »bild af forna tiders lif, seder, sinnelag och öfriga
beskaffenhet, liksom äfven till vägvisare för Finlands framtida sång och sångare». Lönnrots publikationer
hade alltså icke ett egentligen vetenskapligt ändamål, hvilket äfven framgår däraf, att han icke
offentliggjorde runorna sådana de ur folkets mun upptecknats, utan hopsmälte olika varianter till
ett helt. Han ville emellertid härvid icke anse sig återuppbygga, rekonstruera runornas
ursprungliga form, utan han ville gå till väga på samma sätt, som runosångarne själfva. Liksom sångarne
förde tillsammans material från olika runor, likaså ansåg sig äfven Lönnrot, som kände flera
runor än någon annan finsk sångare, vara berättigad att smälta tillsamman olika varianter. Han
bevarade emellertid alltid samvetsgrant sina ursprungliga samlingar, hvilka nu äro en af den finska
folkloreforskningens värdefullaste källor.
Denna folkpoesi, genom hvars samlande och publicerande Lönnrot gjort sitt namn odödligt,
inverkade i hög grad på det under utbildning varande finska skriftspråket. Dittills
hufvudsak-ligen baseradt på vestfinskan skyndade det att tillgodogöra sig de rikligare ordskatter,
böjningsformer och talesätt, som det östfinska runospråket erbjöd, och Lönnrot var en af de första och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
