Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gullfisken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
217
Hau tog den i näbben och sam mot höjden, med
bröstet svällande fullt af stolt jubel. Den var aldeles stilla, som död, rörde inte en fena. Men tung
var den. Och tyngre blef den ju högre upp de kommo
från bottnen. Kunde möjligen endast bero på att
lian började tröttna; skulle bli skönt att få pusta ut
i fria luften.
De borde snart vara uppe nu; märkvärdigt att
det aldrig ljusnade — de måtte ha varit betänkligt
djupt nere. En best att vara tung, han skulle ej
orka hålla den länge.
Det måtte vara mörkt och grått däruppe ännu,
eftersom ingen ljusning syntes i vattnet. Han un
drade åter hur länge han varit nere; i detsamma
stötte han hufvudet mot något hårt. Han sjönk en
bit, spände senorna, sam upp på ett annat ställe —
och stötte emot äfven där. Underligt — hårt var
det som sten, kunde det vara bottnen på en stor båt,
en timmerflotte, äller en flytande holme... Han för
sökte än en gång, ett bra stycke åt sidan; nej, det
var som att köra hufvudet i väggen, det tycktes ligga
ett tak öfver hela sjön. Och med ens gick ett ljus
upp för honom, så skarpt och häftigt att det svart
nade för hans ögon — det var isen, sjön hade frusit
till medan han rusade fram genom djupen.
Först sjönk han samman i förtviflan och var nära
att släppa gullfisken. Men så tog honom ett vilt
raseri, han knep ihop käkarna om rofvet, samlade all
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
