Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klas Törnpåk eller »Gå på». En gammal historia från Nedersachsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Simson, och han tänkte: Du kan ju alltid försöka det, ifall så
Guds vilja är. Och han drog tillsammans alla sina lemmar
och spände sina senor och ropade full af vrede: »Gå på!»
Och järnbojorna sprungo, som om de varit af rör, och Klas
störtade fram mellan bödlarne och deras medhjälpare och
genom hela folkmassan, och kastade ner allt omkring sig
till höger och vänster. Men folket jublade och ropade:
»Gå på, Klas!» och Klas sprang som en hjort öfver slätten
in i skogen, och ehuru man förföljde honom både till häst
och till fots, kunde man dock ej fånga honom. Men
bödlarne, som voro förgrymmade öfver, att de gått miste
om ett så säkert byte, grepo den unga, vackra frun, som
hade uttalat den simsoniska önskningen, och sade, att de
i stället skulle hänga henne. Men folket ropade högt
däremot, och prästerna gåfvo dem skarpa förebråelser, emedan
den unga frun blott af mänsklig barmhärtighet hade
tilltalat den stackars syndaren; och grefven själf, som ditkom,
lockad af det buller, som uppstod vid Klas’ flykt, befallde
att man skulle lössläppa den unga kvinnan, och så skedde
det äfven. Men ibland folket var det ett väldigt jublande
öfver att Klas kommit undan; ty att de åter skulle kunna
fånga honom, det trodde de ej. Det lyckades ej heller för
dem, som förföljt honom, att få fatt på Klas. Jag tror också
icke, att de skulle haft särdeles stor lust att gå honom in
på lifvet. Ty de hade hört huru han dödat de fyra
jägarne, och nyss hade de själfva sett hvad hans senor och
näfvar förmådde, och huru bödlar och bödelsdrängar och
alla människor, som stodo i vägen för honom, hade störtat
för håns knytnäfveslag. Äfven i Dümmelshofen fingo de
snart höra hvad som tilldragit sig vid galgen, och de
fröjdade sig däröfver, och Klas’ föräldrar och syskon rätade
åter upp sina hufvuden ur den skam, hvari de råkat, och
Petter knäppte sina händer och sade: »Du Gud är en
rättvis Gud. Klas är ingen mördare, han har blott försvarat
sig och mig.»
När Klas hade kommit till skogen, där det ej mer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
