Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femtonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
oväsen tycktes avtaga kastade jag ner stenar på dem,
och strax började de väsnas på nytt. Horden blev
ursinnig och skällde av alla krafter. På morgonen
delade jag hunden med Hängöra och hans hustru, och
under flera dagar var ingen av oss tre vegetarian eller
fruktätare.
Hängöras äktenskap var alis icke lyckligt, ocli den
enda trösten är att det icke blev långvarigt. Varken
han eller jag voro riktigt belåtna under denna tid.
Jag var ju så ensam. Jag plågades av obehaget att
vara utkörd från min lilla säkra håla, och hur det än
kom sig, slog jag mig icke tillsammans med någon
annan av mina unga kamrater. Jag förmodar att mitt
långa kamratskap med Hängöra hade övergått till en
vana.
Jag skulle ha kunnat ta mig en hustru, det är sant.
Och jag hade utan tvivel gjort det, om det icke varit
så ondt om kvinnor inom horden. Denna brist kan
man med skäl tillskriva Rödögas omättliga begär, och
detta bevisar vilken fara han var för vårt folks
bestånd. Och så var det också det att jag icke hade
glömt Snabbfot. . .
I alla händelser var det nu så, att jag under hela
Hängöras äktenskap strök omkring än här och än där,
i ständig fara under sömnen och utan ali trevnad. Så
dog en av våra män, och hans änka flyttade in i en
annan håla. Jag tog den övergivna hålan för min
räkning, men dess mynning var stor, och sedan
Rödöga en dag hade varit nära att fånga mig i den,
tillbragte jag åter mina nätter i dubbelhålans
mellangång. Sommartiden brukade jag emellertid stanna
125
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
